Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXXVITI
granskningar och anmälningar.
80
dats icke år 1177 utan 1178, dels att det icke utvidgar Linköpings
biskopars stift, utan endast fridlyser alla deras gods i Möre och på
Oland, likasom äfven deras fastigheter i Östergötland, Njudung,
Finved och Tveta. Då alla dessa områden sedan ända fram till
Medeltidens. slut verkligen hörde till Linköpings stift, är detta bref utan
tvifvel märkligt, men man kan derför ej påstå, att det var genom det
som Möre, Oland o. s. v. lades under biskopsstolen i Linköping.
Redan denna lilla kritik af en enda sida i hr S:s arbete torde
ådagalägga, att en granskare af det samma ej lätt kan lida brist på
tillfällen till anmärkningar. Yi vilja dock förskona våra läsare från
mera speciella sådana samt inskränka oss till några antydningar, som
möjligen kunna komma till nytta, om hr S. framdeles utgifver denna
sin Borgholms slotts histora i ny, reviderad upplaga.
Som bekant är, innehade Ingeborg, hertig Valdemars († 1318)
enka, Oland länge såsom förläning och residerade då på Borgholms
slott. Angående tiden, då hon flyttade dit, har Dalin uppgifvit, att
det skulle hafva skett redan år 1322. Lagerbring åter erkänner, att
han ej vet, på hvilken grund Dalin byggt denna sin uppgift.
Ahlqvist fäster uppmärksamheten på Lagerbrings försigtiga yttrande,
medan hr S. (sid. 58) obetingadt ansluter sig till Dalin. Betraktar man
urkunderna, skall man finna, att hertiginnan visserligen redan så
tidigt som 1335 skänkt Vreta klostergods på Oland skattefrihet (Sv.
Dipl. n.-r 3151), men äfven att hon ej förr än 1340 kallade sig
hertiginna af Öland (jfr Script, rer. Svec., III, 1, s. 130). Att hon
efter sistnämnda år ända till sin död (omkring 1356) residerade på
Borgholm, hafva vi deremot ej skäl att betvifla.
Kort efter Ingeborgs död genomgick Öland sorgliga öden. Först
— år 1361 — hemsöktes det af Valdemar Atterdag, som nu var
stadd på sitt stora plundringståg mot Gotland; han intog och till en
del äfven förstörde Borgholms slott, härjade och brände på ön och
nedlade i ett slag mera är 500 af hennes invånare. Knappt hade
öländingarne efter Valdemars afresa fördrifvit dennes fogdar och
återvunnit sin frihet, förr än konung Magnus år 1362 pantsatte Oland
med Borgholm till Hansestäderna. Angående dessas styrelse öfver
sina sålunda erhållna pantelän meddelar hr S. ur plattyska källor
åtskilligt, som förut åtminstone ej varit allmännare kändt. Ty
vän-torde dock äfven här flera påståenden vara tvifvel underkastade. Så
t. ex. voro Hansestädernas kostnader till Ölands och Borgholms
försvar näppeligen till den grad kolossala, som hr S. å sid. 77 och 78
uppgifver. Härmed må dock vara huru som helst, betänkligare är
hvad hr S. förtäljer om styrelsen af Borgholm under åren 1362—
1367 (sid. 68—77). Enligt honom skulle nemligen hösten 1362
varit alldeles utomordentligt rik på i slottets historia märkvärdiga
händelser. Läsaren dome sjelf: i Sept. d. å. pantsättes Borgholm till
hanseaterna, som — d. 8 Okt. — utnämna en viss Fredrik
Suder-land till höfding öfver det samma. I slutet af November rycker hertig
Erik af Sachsen, konung Valdemars höfding, fram mot Kalmar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
