Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK.
27
dessa stilar sin närmaste förebild i det tolfte århundradets
skrift. Det måste sålunda alltid inträda en viss omotsvarighet
mellan dem och de vid slutet af medeltiden utbildade
skriftdragen; de täcka hvarandra icke fullkomligt. Deremot
motsvaras den tidens skrift troget af stilarne i våra äldsta tryckta
böcker. Vill inan sålunda visa full trohet mot originalen från
denna tid, borde man återgå till dessa våra äldsta typer, hvilket
enligt vårt förmenande dock knappast vore rådligt. Det
förtjenar äfven att anmärkas, huru man för latin och franska ganska
snart började använda latinsk stil med uraktlåtande af den tyska
stilens alla grafiska oarter. Redan detta förhållande innebär ett
skäl att vidtaga vissa förändringar, hvilket vi för öfrigt längre
ned få tillfälle att ytterligare framhålla.
Men vidare är det i verkligheten endast tre eller fyra af de
för äldre handlingar utmärkande egenheterna, som genom våra
typer kunna återgifvas. Man kan nämligen genom en särskild
stilsort antyda upplösta förkortningar, man kan bibehålla
originalets sed i användandet af stora och små bokstäfver och kan
för det tredje äfven bibehålla dess sätt att interpunktera. Utom
dess kan man slutligen vid vissa fall taga sin tillflykt till enkom
förfärdigade typer.
Den sistnämda utvägen bör naturligtvis tillgripas, om
anledning dertill gifves, men hos oss kan den endast sällan komma i
fråga. Det från runraden i medeltidssvenskan inkomna tecknet
för th ([>) och det stungna ö (0) försvinna mer och mer mot slutet
af medeltiden. Till det tecken, som användes för att återgifva
ä-ljudet, återkomma vi genast. Att i tryck återgifva
övergångsformerna mellan den gamla och moderna teckningen af ä och ö
torde knappast löna mödan. Det diftonger saknande svenska
skriftspråket är ej så rikt på egendomliga ljudtecken, som
isländskan eller de tyska dialekterna.
I det svenska medeltidslatinet förekommer, sannolikt utan
undantag, teckningen e i st. f. æ. Ursprungligen skrefs
naturligtvis ett af a och e kombineradt tecken, men efter hand krympte
tecknet för a ihop, qvarstod länge som ett litet hakformadt
bihang nedanför e och försvann slutligen alldeles. Oupphörligt,
som detta tecken förekommer, har det i Sverige alltid blifvit
återgifvet med e. Med kännedom om dess ursprung och i
öfverensstämmelse med den allmänt antagna latinska ortografien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
