- Project Runeberg -  Historiskt bibliotek / Femte delen /
33

(1875-1880) With: Carl Silfverstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11

OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK.

33

sådana kan vara en kontroll på utgifvarens åtgöranden. Det
torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om ej denna fördel är
tämligen illusorisk. Man bör antaga som gifvet att ingen
mottager ett sådant uppdrag utan att ega de språkliga insigter, som
erfordras för att i hvarje fall afgöra hvad förkortningstecknet
skall betyda. De största svårigheterna möta för öfrigt icke vid
urkunderna, utan inom vissa delar af bokskriften. Tvetydiga
fall kunna emellertid ofta nog förekomma, isynnerhet mot
medeltidens slut, da förkortningar flitigt användes och tecknen skrefvos
vårdslöst och ofta sammanblandades eller liknade hvarandra. Ett
sådant mångtydigt tecken är t. ex. den lilla hake, som efter
omständigheterna kan återgifvas med er, re, ri, e och r. Här måste
man naturligtvis rätta sig efter språkbruket eller välja den
språkligt riktigaste formen. Någon villrådighet kan förorsakas genom
den mot medeltidens slut uppkomna seden att skrifva re för ri,
t. ex. skrefvit för skrifvit. Finnes ej ordet utskrifvet af samma
hand, måste man hålla sig till den normala formen med i, som
ingalunda blef alldeles utträngd. Man kan så mycket lugnare
göra detta, som större följdriktighet icke iakttages än att i
samma handling kan skrifvas Kr ester son Kristerson), men
skrif vilse.

Ett bekant förkortningstecken är den 3-liknande figur, som
vanligen bör återgifvas med et (eþ, ed)1). Äfven den får längre
fram tjena att återgifva andra ändelser, hvilka man ofta efter
omständigheterna nödgas att supplera. Så förekommer t. ex.
genitivformen af skrifvelse tecknad skrivit5, hvilket i
öfverensstämmelse med det otaliga gånger utskrifna ordet ju måste
återgifvas med skrif vilse s. Att nämnda förkortningstecken kan
återgifvas med det normala et, äfven der man annars vore böjd
att skrifva edh eller ed, framgår deraf, att det utskrifna ordet
met ( = med) ofta träffas mot medeltidens slut. I fråga om
senare handlingar torde deremot ett sådant återgifningssätt vara
öfverflödigt. Stundom står detta tecken rätt och slätt för t. Så
synes fallet vara i uttrycket hioadh in ær komedi, ^et

*) Att detta tecken (3) liksom andra förkortningstecken bör upplösas faller
af sig sjelft. Det är derföre något ad observandum, sed non imitandum att i
fornskriftsällskapets handlingar alltjämt tryckes: mz, thz i stället för met, tliet,
som är det riktiga. I denna anmärkning ha vi för öfrigt redan förekommits
af den lärde utgifvaren af Corpus Juris Sveogothici, som i sin ordbok påpekar
samma besynnerliga förhållande.

Hist. Bibliotek. 1878. 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:04:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/histbib/5/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free