Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK. 45
handlingar från nyare tid torde man tryggt kunna kasta
betänkligheter och fördomar öfver bord och använda i och j efter våra
uttalsreglor.
Vokalen o åter är lätt affärdad. Man har här endast att
följa handskriften, äfven i de fall, då o utmärker å-ljud eller
förekommer på en plats, der man hellre skulle ha väntat en
annan vokal.
Deremot uppstå vid u likartade svårigheter som vid i. Som
bekant, användas nämligen i den gamla skriften u och v
omväxlande för vokal- och konsonantljud. Såsom grundformer
uppträda i den latinska kapitelskriften V och U. Uti svensk
medeltidsskrift torde det vara svårt att uppvisa någon afsigt vid
användningen af u och v. Uti vissa ställningar kan man måhända
finna den ena ellar andra bokstafven oftare eller företrädesvis
använd. En och annan gång, t. ex. mot slutet af medeltiden,
kan man finna v följdriktigt användt som konsonant. Att i detta
hänseende införa konseqvens och sålunda använda u såsom tecken
för vokalljudet, v för konsonantljudet bör icke kunna medföra
några faror. Språkforskaren har ingen ledning af det sätt, hvarpå
handskrifterna använda u och v, och frågan om ^-ljudets rätta
beskaffenhet såsom anslag blir lika fullt öppen, äfven om
utgifvaren i sådana ställningar använder v som konsonant. Det är
svårt att inse, hvarföre den, som utgifver svenska handskrifter,
ej skulle få begagna sig af samma frihet, som utgifvaren af de
klassiske latinske författarne tillåter sig. En ansedd forskare
har anmärkt att genomförandet af bruket af u för vokal, v för
konsonant någon gång i fråga om namn kan medföra svårighet
och att fall kunna tänkas, då det kan ha nytta med sig att ha
det ursprungliga teckningssättet för sina ögon *). Vi våga tro
att dessa fall äro så sällsynta, att man för deras räkning mycket
väl kan göra en särskild anmärkning. De betänkligheter man
för öfrigt kan hysa i afseende på medeltidsskrifter förfalla alldeles,
så snart man kommer in på den nyare tiden. Detsamma är
naturligtvis äfven förhållandet med handlingar på latin.
Något mer invecklas förhållandet derigenom att dubbelt v, w,
ofta användes för att beteckna vokal. Samma tecken kan
nämligen äfven, utom sin konsonantiska ställning, nyttjas för att ut-
x) O. S. Rydberg i Sverges Traktater s. XXIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
