Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
E. HILDEBRAND.
10
märka stafvelserna vu och av. Emellertid har man dels ofta
nog ledning af utskrifna former — i samma handling kunna
teckningarne Hylivlphus och Brunulphus förekomma — dels träffas
bada formerna, vu och u, uti ordspetsen vid sidan af hvarandra,
såsom vunnin och unnin, i hvilket fall det torde betyda mindre,
med hvilkendera formen man återgifver iv, dels slutligen är det
bekant att vissa ord i svenskan alltid börja med u (o), hvilka
t. ex. i tyskan begynna med vo (vu) (sv. ulf, t. wolf). Detta gör
att man utan alltför stora betänkligheter torde kunna vaga sig på
transskriberingen. Utan tvifvel har det sin stora fördel med sig
att slippa se teckningen wivylia återgifven med latinska stilar,
då man utan men för språket kan trycka uvylia; på samma sätt
stöter det mindre att se huru tryckt än hvrv.
Vokalen y är det måhända rådligast att bibehålla äfven der
den står i stället för j; ofta nog är den svår att skilja från ij.
å tecknades som bekant under en lång tid med aa, liksom
ännu uti danskan och norskan. Någon ändring kan här ej sättas
i fråga, så mycket mer, som det kan vara ovisst när skrifvaren
verkligen åsyftat å-ljudet. Långt a står, som bekant, äfven ofta
för å. Någon gång tyckes t. o. m. ensamt a representera kort
å-ljud. Så användes i en urkund kort ä öfverallt, der vi skulle
ha användt å eller o, så t. ex. Stachhalm, beim m me o. s. v. I
öfverensstämmelse med den en gång uppstälda principen kunna
vi ej heller här tillstyrka någon ändring, så besynnerligt än ett
sådant skrifsätt måste förefalla.
I afseende på ä och ö, deras växlande teckningar och
uppkomsten af desamma ha vi redan yttrat oss. Det växlande
grafiska bruket, så inkonseqvent det än är, är härvid endast att
följa, så t. ex. äfven om ändelsen -eise tecknas -celse, hvilket
stundom kan förekomma.
Vi ha slutligen äfven att taga i betraktande
vokalfördubblingen. Denna användes i allmänhet för att utmärka lång vokal
ända in på sjuttonhundratalet, dock med så liten konseqvens att
man t. ex. i handlingar från medeltiden kan få se tecknadt
shriffuiidh, bliffuiidh. Äfven för att utmärka långt vokalljud
var denna plägsed emellertid aldrig fullt genomförd. Med så
mycket större skäl torde man följaktligen kunna vid tryckningen
förenkla vokalen, då teckningen med enkel vokal i den äldsta
svenska skriften är regel, liksom den är det i våra dagar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
