Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
E. HILDEBRAND.
10
må man i ord af utländskt ursprung gerna följa skrifvaren» sed,
och ur fördubblingen ek kan c ej trängas lika litet förr som nu.
Samma undseende torde man ej behöfva visa ch. Det
användes nämligen, ganska länge för öfrigt, fast i det hela
undantagsvis, för att uttrycka ft-ljud; vi ha ännu, som bekant,
beteckningen qvar i konjunktionen och. Under början af nyare tiden
kan man likväl säga att ch missbrukas i denna ställning. Vid
alla de svenska ord, i hvilka ch pä detta sätt förekommer, kan
man från samma tid uppvisa exempel med k {skal, schole, rike,
riche). Det är sålunda ej gerna tänkbart att ch här skulle ha
utmärkt samma ljud, som det engelska, tyska eller franska ch l).
Som ch i denna ställning — det är ej fråga om främmande ord —
skulle kunna vilseleda i afseende på uttalet och som det blir
en mer och mer osvensk teckning, har man goda skäl för att vid
tryckningen utbyta detsamma mot k. I ord af främmande
ursprung (grekiska, tyska, franska o. s. v.) bör det deremot
bibehållas, och är det ej skäl att införa vårt moderna stafsätt, som
mer och mer, äfven i sådana ord, börjar använda k.
Yid d komma inga ändringar före. Äfven denna bokstaf
inskjutes stundom för välljudets skull efter-en annan konsonant,
der vi ej längre nyttja densamma. Kommer d framför ett 6’,
användes ofta i fornspråket ett eget tecken. Någon tvekan kan
härvid uppstå, huru man skall förfara med detsamma. Derom
dock mera längre ned. Under en viss tid, egentligen från slutet
af medeltiden ända in på sextonhundratalet, användes ofta d (dh)
i slutet af ett ord, der språket både tidigare och senare haft t.
Ehuru skrifsättet mången gång förefaller språkvidrigt (ded för
det, myged för myget, war ed för varet och ofta i dylika
partici-pialändelser), och ehuru de regelbundna formerna användas vid
sidan, kan man likväl med deri tydligt utskrifna bokstafven
framför sig ej tillstyrka någon ändring, då ju detta d kan ha
återgifvit ett verkligt uttal, ej endast ha varit en felskrifning, hvilket
mer än en gång ligger nära nog till hands att antaga.
Till detta d lägges sedan ofta ett t (t. ex. annedt, waredt,
äfven medt); denna bokstafskombination (di)’användes flitigt nog
under en viss tid, hufvudsakligen, såsom det synes, på
femtonhundratalet och torde äfven i tryck böra bibehållas.
’) Jämför härom Rydqvist, Sv. Språkets Lagar, 4, s. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
