Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK.
39
tillhör paleografien och språkforskningen att utreda, hvilken
utsträckning och betydelse bruket af dubbel konsonant har egt.
Man behöfver ej derföre fylla sidorna i den tryckta texten med
dubbla vokalteckningar, och för modernisering behöfver ej
utgifvaren beskyllas, om han trycker stor för stoor. Detta gäller äfven
om teckningen ij för långt i, i ögonen fallande isynnerhet uti
formen Wij (äldre Wii). Naturligtvis bör äfven här tryckas Vi;
någon tänkbar olägenhet kan ej deraf vållas för språkforskaren.
Bruket är återigen så vanligt, att man ej i tryck behöfver påminna
derom och i alla tider har jämte ij äfven i förekommit för den
långa vokalen (riksens lika ofta som rijksens). Dessutom kan
teckningen ij äfven gifva anledning till den föreställningen att
i här haft något konsonantiskt ljud, hvilket naturligtvis icke är
fallet. Skulle dubbelvokalen bibehållas borde den åtminstone
tryckas som ii.
Ett undantag utgör teckningen a a för å, hvilken, såsom
ofvan framhölls, lärer få lof att bibehållas. Olyckligtvis nyttjas
äfven cia för att utmärka långt ä-ljud (stundom till och med kort).
Från slutet af medeltiden ha vi sålunda antecknat formerna
faara (= fara), Daàlen (Dalarne); i samma handling
förekommer likväl äfven teckningen fara. Likaså tecknar samme
skrifvare waar (= vår), men äfven staadh (= stad), saakth (= sagt);
här nödsakas man sålunda att gå till väga med försigtighet. Det
har till och med sina skäl för sig att behålla teckningen a a
för alla medeltidshandlingar. Lättare blir det, när bokstafven
å kommer i bruk, d. v. s. från nyare tidens början, då a a
fortfarande användes för att utmärka långt ä-ljud.
Vi öfvergå härefter till konsonanterna. Flertalet af dem
behöfver icke uppehålla oss länge.
Sådant är förhållandet med b, hvars användande i den äldre
skriften ej är förenadt med något särskildt anmärkningsvärdt.
Är b för välljudets skull inskjutet efter m (t. ex. domber, komber,
egendomb), bör det naturligtvis bibehållas äfven i tryck.
e användes mer eller mindre ofta i stället för k äfven uti
svenska ord, men blir med tiden uti denna ställning alltmer en
anomali. I me deltidsskrift må det derföre bibehållas. I
handlingar från nyare tid förtjenar det deremot knappast att skonas
i rent svenska ord ; hvarföre skulle man t. ex. anse sig förpligtad
att trycka conung i stället för det nu vanliga körning? Deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
