Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
E. HILDEBRAND.
10
detta fall se sig om efter exempel på det utskrifna ordet i samma
handskrift eller en samtida och rätta sig efter bruket. Då för
öfrigt omförmälda h ej konseqvent tillades, torde det i sjelfva
verket ej betyda så ofantligt mycket, om det icke skulle synas
i tryck på ett ställe, der skrifvaren tänkt sig detsamma inneburet
i det X han skref. För öfrigt påminna vi om faran att
sammanblanda detta X med det förkortningstecken, åt hvilket vi här
ofvan egnade någon undersökning. Det är utan tvifvel orätt att
trycka Suerigx uti genitivus, enär nominativformen aldrig har
hetat annat än Sverige (Sverike), utan torde man i sådant fall,
hvilket ej är alldeles ovanligt, just ha förkortningstecknet för
is (es) för sig och bör följaktligen upplösa riktigt: Sverigis (-es).
Äfven 2 ger anledning till åtskilliga erinringar. Till
paleo-grafiens barnaläror hör att skilja bokstafven z, sådan den fordom
skrefs (3), från det snarlika förkortningstecknet, om hvilket vi
ofvan yttrat oss. Den verkliga bokstafven z hade emellertid i
den gamla skriften en helt annan och vidsträcktare användning
än nu för tiden, då den är inskränkt till ord af utländskt
ursprung. Till en början sattes z i stället för genitivändelsen s,
isynnerhet efter d (dh) och t, men sedermera nästan efter
hvilken föregående konsonant som helst, t. ex. f) p, g, Jc (berg^, lify,
rih^ens o. s. v.); i de två sista fallen sålunda i ställningar der
annars x kunnat användas. Yi se icke något hinder för att här
utbyta z mot s, den reguliera genitivändelsen, allra minst i fråga
om handlingar från den nyare tiden, då det största missbruk
drefs med användningen af denna bokstaf.
För det andra användes z i fornspråket ganska ofta för att
motsvara bokstafsförbindelsen ds, þs, ts. I betraktande af denna
plägseds allmängiltighet och af den svårighet som stundom
verkligen möter vid upplösningen, finnes det visserligen skäl, som tala
för att bibehålla 2 i dessa ställningar; dock torde man som
tidsgräns för återgifvandet i tryck af detta ds motsvarande z kunna
med fördel sätta medeltidens slut, då vid denna tidpunkt hvarje
spår till följdriktighet i konsonantens användning försvinner.
Under femtonhundratalet står nämligen £ på alla tänkbara
ställen i ordet, merändels fullkomligt pleonastiskt, tillsammans med
d, t eller s och efter alla möjliga konsonanter.
Bokstafsförbindelsen sj påpekade vi redan här ofvan. I denna förvildade ortografi
har utgifvaren alla skäl att vidtaga ändringar. Då fornspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
