Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterforskningen blef, att hattarna funno sig öfvertygade, det Adolf
Fredrik och Lovisa Ulrika stodo helt och hållet utanför saken
och ingen vetskap haft om ryska hofvets åtgärd, öfver hvilken
de förklarade sitt stora misshag. Adolf Fredrik erbjöd sig att,
till yttermera visso, i sittande råd inlemna till protokollet en
försäkran om sitt ogillande af planen; ja, han föreslog till och
med, att han skulle genom ett egenhändigt bref till kejsarinnan
söka förebygga denna hennes möjligen åsyftade inblandning i
de svenska förhållandena. — I nämnde affär hade man således
skäl att känna sig beläten med hofvets hållning. Icke så
deremot i en annan sak, som samtidigt var å bane. Frankrike,
efter att under den förflutna sommaren hafva sökt att till
mindre än halfva beloppet nedpruta Sveriges subsidiefordran, hade
omsider — utan att dock vilja öka den redan erbjudna årliga
afbetalningssumman, som utgjorde l 1/2 million livres — uppstält
såsom ultimatum det anbud, att till skuldens gäldande i ett för
allt skulle erläggas 12 millioner livres, räknadt från och med
år 1765. Det skulle således komma att dröja åtta är, innan
denna summa blefve till fullo betald. Derjemte, enär den
svensk-franska subsidietraktaten ginge tillända med år 1768,
så skulle genom det af Frankrike föreslagna arrangementet
icke blott en mycket betydlig ränteförlust för Sverige komma
att uppstå, utan äfven den ännu betänkligare omständigheten
inträffa, nemligen att Sverige blefve, utan ringaste vederlag,
fastbundet vid Frankrikes intressen fyra år längre än traktaten
föreskrifvit. Också uppstod en hetsig strid inom senaten, när
detta franska ultimatum derstädes blifvit framlagdt till
granskning. Rådsherrarna af det egentliga hattpartiet, hos hvilka
åtrån att för så lång tid som möjligt befästa Sveriges
förbindelse med Frankrike undanträngde all tveksamhet, önskade
få ärendet afgjordt, medan magten ännu hvilade i deras händer.
De yrkade således att den erbjudna uppgörelsen borde straxt
antagas. Deras mening segrade (på samma sätt som vid
voteringen d. 1 Maj om riksdagsprojektet) med pluralitet af blott
en enda röst. Att konungen med sina tvenne röster understödt
den motsatta åsigten — nemligen att, enär endast sju veckors
tid återstode innan riksdagen öppnades, saken borde hänskjutas
till ständerna — betraktades nu af hattarna såsom ett attentat
mot det franska systemet, hvars oantastlighet just utgjorde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
