Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
de noailles: henri de valois et Ia pologne 1 572.
XLIII
det till furstinnan. Redan den 17 Aug. afsände Katarina ett nytt
sändebud, Ärendets vigt hade nu vuxit och det uppdrogs åt den
bepröfvade gunstlingen Montluc. Hans instruktion innehöll i hufvudsak :
i den franske konungens namn skulle han föreslå Henrik af Valois till
furstinnan Annas gemål och Polens herskare, samt framhålla
huruledes, om någonsin mellan tvenne nationer funnits öfverensstämmelse
i seder och lynne, detta i synnerhet var förhållandet emellan den
franska och den polska, utmärkta som de båda voro »genom mildhet och
ett behagligt umgängessätt». Vidare skulle han erbjuda ett anfalls - och
försvarsförbund med Polen och visa huru stora förhoppningar de båda
länderna tillsammans kunde hysa om att deras förenade krafter skulle
injaga skräck hos Polens fiender, särskildt hos Ryssland och Turkiet.
Henrik ville å sin sida förbinda sig att med mildhet och rättvisa styra
landet efter dess gamla lagar och författningar.
En annan medtäflare, farlig icke blott för Johan utan jemväl för
den mäktiga Katarinas gynnade son, yar kejsar Maximilians andre
son, erkehertig Ernst, hvilken uppträdde såsom påfvens och det
katolska partiets kandidat. Man förespeglade Polackarne att de hos sonen
skulle återfinna fadrens lysande egenskaper. Då Sigismund August
1553 ingick sitt andra äktenskap — äfven då med en af Maximilians
systrar — hade kejsaren förgäfves sökt att i kontraktet inlägga en
paragraf, som skulle på någon af hans söner öfverföra den polska
tronföljden ifall konungen icke efterlemnade några barn. Då
interregnum började var erkehertigens sak öfverlemnad åt den påfliga
gesandten i Polen, kardinal Cornmendon, som redan några år förut varit
ditsänd i vigtiga angelägenheter, vid hvilket tillfälle han vetat att
förskaffa sig talrika vänner, genom hvilka han nu utöfvade ett för de
öfrige kandidaterne hotande inflytande. Att han äfven skulle
uppbjuda ali sin berömda diplomatiska styrka, var naturligt då han i en
erkehertigs upphöjande på Polens tron och Österrikes derigenom ökade
makt såg det nu mera enda sättet att förmå sistnämnda land att till
den heliga ligans undsättning anfalla Turkarne i Ungern. Commendons
ansträngningar och intriger mötte dock motstånd förnämligast af
Polackarnes fruktan, med Böhmens exempel för ögonen, att republikens
frihet och oberoende skulle blifva hotade af kejsar-makten.
Stephan Bathoris stund var ännu icke kommen. Likasom anande
att den dock icke var fjerran, drog han sig för denna gång tillbaka ur
de täflandes led. Alb ert-Fredrik, hertig af Preussen och son af tyska
ordens siste högmästare Albert af Brandenburg, understöddes väl till
en början af det protestantiska partiet, men öfvergafs af detsamma då
förhållandet mellan honom och kejsaren blef inveckladt i intriger.
Äfven Ivan den grymme, Moskwas czar, lyckades vinna anhängare,
som trodde hans utkörande blifva ett medel att undvika ett hotande
krig. I sina gamla författningar sågo Polackarne ett värn mot czarens
grymhet, som de i sin stolthet icke trodde honom våga nedbryta. Ett
bref från Ivan ådagalade dock snart hans förhatlighet och uteslöt hans
namn oåterkalleligt från val-listan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
