Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 odhner: sveriges deltagande i westfaliska fredskongressen. LXIII
åsyftade personalunionen, och Brandenburg släppte icke, trots frieriets
fortsättning, sina gamla traktatmässiga anspråk på det pommerska
arfvet. Misstanken om Sveriges afsigt att just der taga sin
»satisfaktion» gjorde kurfursten allt mera villig att lyssna till sina kejserligt
sinnade rådgifvares varningar och allt mindre ifrig för den
gemensamma sakens framgång, som dess utom syntes temligen tvifvelaktig.
Två år efter slaget vid Nördlingen ahsåg han tiden vara mogen att
uppgifva sin förut intagna ställning som Pragfredens förespråkare och
medlare mellan de stridande, för att nu öppet och definitivt ansluta
sig till Sveriges fiender.
Medan den svenska regeringen, lydande omständigheternas tvång,
med mer eller mindre uppriktighet inlät sig på fredsunderhandlingar,
dels omedelbart med kejsaren, dels under andras mäkling, försummade
hon icke att stadga sin makt i de nyvunna besittningarna. Förf.
lemnar utförlig upplysning om det sätt, hvarpå den pommerska
förvaltningen och licentväsendet i Östersjöhamnarne provisoriskt ordnades
ända in på 1640-talet. Den förra leddes egentligen af Lilljeström
såsom de svenska guvernörernas biträde, det senare inrättades af Peter
Spiring och hans bröder, till en del under Axel Oxenstjernas
öfverinseende. Åtgärderna bestämdes hufvudsakligen efter instruktioner
från Stockholm, utan att synnerligt afseende fästes vid landständernas
envisa, men vanmäktiga opposition, eller vid de handelsidkande
staternas klagomål.
Emellertid önskades från alla håll att få slut på det långvariga
och förödande kriget. Men ännu drog det flere år om, innan man
kunde komma öfver ens om sättet om fredsunderhandlingarnas
bedrifvande. Det låg ögonskenligen i kejsarens intresse att, så vidt han
kunde, söka hindra Sveriges och Frankrikes diplomatiska samverkan.
Sverige satte sig icke heller afgjordt emot ingåendet af en separatfred,
men nyttjade likväl anbudet derom hufvudsakligen såsorn ett medel
att förmå Frankrike till förmånligare alliansvilkor och Brandenburg till
medgörlighet i den pommerska frågan. Ett gynsamt omslag inträdde
genom den schwarzenburgska rigtningens nederlag efter den nye
bran-denburgske kurfurstens uppstigande på tronen och förnyelsen af det
svensk-franska fördraget år 1641. Vid slutet af samma år
undertecknades de gemensamma fredspreliminärerna i Hamburg.
Kongressens sammanträdande fördröjdes dock ännu ett år, och under tiden
sökte Brandenburg å nyo främja sina giftermålsplaner, hvilka
regeringen i Stockholm ej vågade allt för eftertryckligt tillbakavisa, enär
den danska bemedlingen, som redan länge förefallit misstänkt, hotade
att öfvergå i ett angrepp mot Sverige i förening med Polen och
Habsburgarne.
Efter en skizzerad framställning af dessa förberedelser öfvergår
förf. till en utförd teckning af sjelfva kongressens förlopp, som indelas
i tre skeden: från dess början i nov. 1643 till Trautmannsdorffs
ankomst nov. 1645, till hans afresa juli 1647 och till fredsinstrumentets
undertecknande okt. 1648. Utrymmet medgifver oss ty värr icke att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
