Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
beräknas, och der han endast kan tillgodogöra sin vunna erfarenhet
och sitt eget omdöme; och detta medför mindre fara för misstag,
blott han ej hyllar eller följer hr H:s åsigt att utgifvaren, äfven för
öfrigt, bör hafva rätt och till och med pligt att normalisera texten.
Ty att utgifvaren skulle få efter sitt subjektiva tycke och sina hugskott,
vare sig dessa hugskott äro snillrika eller enfaldiga, skarpsinniga eller
fåvitska, lappa på, skära af och sätta till efter eget behag, detta anse
vi afgjordt förkastligt. I hvilka fall förändringar må vidtagas hafva
vi redan påpekat: om tydliga fel blifvit begångna, om meningen är
otydlig eller flera läsarter finnas: Må man gerna kalla den stränga
texttroheten »slafvisk» och »pedantisk». Den tänkande läsaren skall
hålla den texttrogne utgifvaren räkning för hans »pedanteri», och dennes
arbeten skola alltid behålla sitt värde, under det de moderniserade
urkundsamlingarna af forskarne i en kommande tid troligen skola anses
temligen värdelösa, och af dem betraktas med lika stor misstro och
missaktning, som vi nu betrakta dessa misslyckade försök från 1600- och
1700-talen att — »till läsarens tjenst» omskrifva texten. Vårt nu
gällande stafsätt skall då kanske i åtskilligt vara urmodigt, och för att
icke »stöta» framtidens forskares ögon, måste man väl då ånyo
omskrifva och förbättra vår tids förbättrade och normaliserade aftryck?!
Yi betrakta således icke de gamla texternas skriftecken med någon
»from vidskepelse» eller tro att »hvarje prick och bokstaf i en urkund
bör vara utgifvaren så helig», att den äfven i tryck bör reproduceras,
och vi drifva icke »fordringarne på diplomatisk noggrannhet in
absurdum». Men vi hysa, som vi tro på goda grunder, stora betänkligheter
mot att medgifva hvarje urkundsutgifvare den stora frihet att handskas
med våra gamla handskrifter, som hr H. vill åt honom vindicera. Vi
skulle djupt beklaga om våre urkundsutgifvare skulle följa hans mycket
omogna förslag, och häri torde vida flere sakkunnige instämma, än i
hans beklagande i fall den nu vanliga ’rigorositeten’ skulle fortfarande
tillämpas. Det är möjligt att vi drifva försigtigheten långt, men detta
är kanske tryggare än motsatsen. Med antagande af hr H:s förslag
lemnar man en trygg mark, .för att beträda en mycket osäker. Om
man ger en utgifvare frihet att ändra det ena och andra i texten, ja
t. o. m vill föreskrifva att så bör ske, så uppstår ovilkorligen den
frågan: hvar är gränsen? Denna blir emellertid alldeles omöjligt
att bestämma, eller rättare att göra en bestämmelse i detta hänseende
gällande; och häri ligger den största faran. När man t. ex. ändrat
några ord i en mening, så att de fått ett modernt utseende, så står
ändock här och der åtskilligt qvar, som man tycker vara
»ändamåls-löst», och som ej öfverensstämmer till det yttre med de moderniserade
orden. Det ena ändras då efter det andra, och till slut har man blott
några få ord och uttryck qvar, som ej kunna ändras utan att alldeles
utbytas mot nya eller omskrifvas, men som i den nymodiga
omgifningen taga sig ganska underliga ut.
Att man bör upplösa, befintliga förkortningar, synes oss vara
alldeles tydligt, och vi veta inom vårt land knappast mer än »Fornskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
