Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
ELOF JTEGNÉR.
34
Sverige likgiltig, då Versailler-hofvets afsigt vore att genom
Norges förvandlande till en svensk provins gifva England, snarare än
Ryssland, en besvärlig granne !). Panin förklarade för
engelske ministern Gunniug, att han knappast kunde tro det möjligt,
att England med likgiltighet skulle åse någonting så stridande
mot dess värdighet och intressen, som denna eröfring; och
talade vidt och bredt om den skada, England skulle tillfoga sig
sjelf genom vägran att taga del i ett gemensamt uppträdande
deremot. Derjemte påstod han, att Österrike icke skulle hafva
något emot de nordiska makternas energiska uppträdande mot
Sverige, då det ingalunda vore i så nära förbindelse med
Frankrike, som man förestält sig. Trogen sina instruktioner,
gaf Gunning afvisande svar.
Kejsarinnan Catharina II sjelf, som nästan aldrig lärer
hafva personligen afhandlat statsangelägenheter med främmande
sändebud, ansåg det nödigt att direkt vända sig till engelska
ministern och söka att inverka på hans öfvertygelse. Hon
förklarade, berättar Gunning2), att hon visserligen hade en
ganska ringa tanke om den unge konungens förstånd och väl
kände hans obetänksamhet. Men hon visste också, att han icke
skulle hafva vågat företaga hvad han gjort, utan att vara
säker på bistånd från Frankrike och Spanien, hvilken
sistnämnda makt skulle »payer les violons». Dessa makter återigen
skulle icke hafva inlåtit sig härpå, om de icke varit säkra på
Englands vänskap, och de skröto nu med att engelska
regeringen skulle hafva förklarat, att den betraktade revolutionen i
Sverige såsom en inre angelägenhet, i hvilken den icke ville blanda
sig. På Gunnings undvikande svar, att de franska diplomaterna
icke af England kunde hafva fått något bemyndigande att föra
ett sådant språk, svarade kejsarinnan, att hon väl hoppades att
de »gjort upp räkningen utan värden»; men beklagade att
Englands skenbara likgiltighet redan visat sig hafva sina följder.
Äfven genom sin minister i Stockholm, Ostermann, lät ryska
kabinettet göra England föreställningar om vådan af att
åsigten om Englands likgiltighet för statshvälfningen i Sverige
finge rotfästa sig. »Under Sveriges närvarande svåra belägenhet
och i betraktande af det dagligen växande missnöjet — yttrade
Gunnings depesch Nov. 1772.
Ó Dep. 1772.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
