Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XL VII I
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
10
hade 858 (enligt Rydberg m. fl.) eller 864 (enligt förf. m. fl.)
bestämt, att Bremen skulle för alla tider vara förenadt med det
nyinrättade erkestiftet Hamburg och undandraget Kölns jurisdiktion.
Formosus dömde deremot, att Bremen med rätta lydde under Köln, att
erkebiskopen af Hamburg följaktligen såsom biskop af Bremen egde
att, åtminstone genom vikarie, göra en lydbiskops tjenst i Köln, samt
att Bremen, sedan det hamburgska erkestiftet hunnit tillväxa, skulle
fullständigt hemfalla åt Köln. Mag. Adam och de fleste andra
författare, särskildt Diimmler, hafva framstält denna dom såsom ett
orättmätigt öfvergrepp från Kölns och dess gynnares sida. Förf. bestrider
detta. Han säger: »Frågan hänger i sin rot tillsammans med kyrkans
stora principfråga på den tiden, om påfven borde anses för en högre
eller högsta auktoritet i fråga om de särskilda kyrkornas
rättsförhållanden. Så som sakerna dittills stodo, måste man säkerligen medgifva^
att konungarnes och rikets biskopars dom var den enda rättsgiltiga».
Men vi fråga: om påfven den tiden icke ansetts såsom högsta
auktoritet i fråga om de särskilda kyrkornas rättsförhållanden, hvarföre
vände man sig då till Nicolaus 858 (864), hvarföre till Forniosus
893? Säkert är, att följande tider erkände påfvens rätt; ett stadgande
i kanoniska rätten lyder: apostolica auctoritas a iurisdictione
archiepis-copi episcopos valet eximere. Rättsfrågan synes derföre böra afgjordt
besvaras till Kölns förmån endast i den händelse man kunde uppvisa
ett eller flera andra fall, då en så besynnerlig anordning blifvit
träffad som den af Formosus bestämda, enligt hvilken en erkebiskop
skulle på samma gång vara en annan erkebiskops suffragan.
Första bokens tredje kapitel har till öfverskrift: Harald Blåtands
tidsålder. Omkring 970 säger Widukind, att danskarne för längesedan
voro kristna, om också gudarne ännu dyrkades bland dem.
Kristendomens utbredning i Danmark under Harald Blåtands tid liar man
hittills efter mag. Adam merendels satt i förbindelse med infall, som
Henrik Ï och Otto T skulle gjort i Jutland. Förf. visar på ett såsom
det synes ovederläggligt sätt, att ingen af dessa kejsare företagit
något tåg till danska halfön. Redan tyska författare, såsom Waitz och
Grund, hafva medgifvit, att mag. Adams berättelse om Otto den förstes
föregifna Jutlandståg endast härleder sig af en förblandning med det
tåg, som Otto II verkligen företagit. Men deremot hafva de vidhållit
underrättelsen om Henrik Ls invasion, stödjande sig på Widukinds
ord : Danos, qui navali latrocinio Fresones incursabant, cum eæercitu
adiit vieitque. Redan Gram m. fl. hafva dock tolkat dessa ord så: »de
danskar, som härjade Frisland» m. m., och förf. styrker denna
tolkning genom anförande af två parallelställen hos Widukind. Man måste
således antaga, att kejsar Henriks tåg endast gält den frisiska kusten
vid Weser och Ems, hvarest redan den 826 döpte kon. Harald haft
sitt län Hrjustri. Med full rätt har den här ifrågavarande delen af
arbetet fått den ofvannämda öfverskriften. Ty det visar sig af förf:s
framställning, att Harald Blåtand gör epok i den nordiska kyrkans
historia. Han beredde den nya läran inträde i hela Danmark. »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
