Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
JÖRG ENSEN : DEN NORDISKE KIRKES GRUNDLÆGGELSE.
XI
kommo blott såsom härmän till England eller ock bosatte de sig bland
de främmande och voro dermed förlorade för fäderneslandet, få eller
inga engelsmän synas af egen drift hafva kommit till norden; bland
de talrika myntfynden finnes intet, som antyder en fredlig förbindelse
med angelsachsernes rike före Ethelreds tid. Och lika litet fortfar
den engelska inflytelsen i någon synnerlig grad efter Knytlingarnes
död eller Harald Hårdrådes fall; i Danmark intages åter dess plats
af tysk och sedermera fransk inflytelse; i Norge, der den håller sig
något längre, aflöses den efter hand af en rent nationell utveckling.
Under det här ifrågavarande tidskiftet är deremot förhållandet till
England af en ständigt växande betydelse för hela norden, och denna
nya strömning har både i sina närmare och fjärmare följder varit
välgörande för folkens utveckling.
Hvad särskildt angår Norge, fäster förf. uppmärksamheten vid
den betydelsefulla omständigheten, att alla Norges infödda konungar
och konungars vederlikar under de fyra mansåldrarne mellan slaget
vid Brunanburh (937) och slaget vid Stanfordbridge (1066) varit
återvändande emigranter. Detta förhållande har naturligtvis varit af allra
största vigt för Norges utveckling; det har varit en af hufvudorsaken^
dertill att Norges aflägsna bygder, sedan en gång rörelsen börjat, hastigt
uppnådde delaktighet i den allmänna kulturen, i det öfriga Europas
politiska och kyrkliga lif. Medan i Danmark och Sverige det
främmande kom till oss tyst och stilla, liksom en gäst, den der icke vet,
huru han varder mottagen, så kom det till norrmännen med stor magt
och härlighet, i deras konungars personer, och folket bortkastade så
godt som med ens det traditionella och nedärfda. Ypperst och
äfven-tyrligast af de norske emigrantkungarne är Olaf Tryggvason.
Beträffande tidräkningen för denne konungs historia fasthåller
förf. här och söker att ytterligare stödja den uppfattning han framstält
i Arb. for Nordisk Oldkyndigh. 1869, enligt hvilken årtalet för
Svolder-slaget skulle vara 1002 och icke 1000, såsom hittils allmänt varit
antaget. Hufvuddragen af förf:s bevisning äro följande. Källan för den
vanliga uppgiften är Are frodes Islendingabokvkap. 7, der/let heter: penna
atburþ sagþe Teitr oss at ‡)vi es cristni com á Island en Olafr Tryggvason
fèll et sama surnar at. sögo Sæmunpar ^ prests ; ‡)á barþesc hann
viþ Svein Haraldsson Danaconung oc Olaf enn sænsca Eiriesson
at Uppsölom Sviaconung oc Eiric es si|)an vas jarl at Norvegi
Há-conarson; J)at vas CXXX vetrpm epter dråp Eadmundar en M epter
bur]) Crists at alþýþo taie. Eörf. anser, att Are med en olika grad
af säkerhet framstält de två sakerna: kristendomens antagande på
Island och Svolderslaget, i det att de anförda orden skola innebära, att
det förra skett år 1000 »efter allmän tidräkning», men att det senare
inträffat samma år blott »efter Sämund prests sägen». Härigenom,
sftger förf., har redan från början en viss osäkerhet inkommit i
bestämmelsen, som försvagar dess kraf på trovärdighet. Då det säges
vara Sämunds beräkning, så ligger deri ett medgifvande, att också en
annan beräkning kunde tänkas, eller att en sådan verkligen var upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
