Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XL VII I
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
18
delsers gång. För att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt
besvara denna fråga fordrades att hafva bättre reda på Snorres källor för
detta stycke af hans historia, än någon nu kan hafva. För sin
berättelse om mötet i Konghäll nämner Snorre Thorstein frode som
auktoritet, och på grund af denna uppgift antager förf. i detta stycket
Snorres framställning såsom fullt historisk, ehuru ingen vet, hvem
eller hvad denne Thorstein varit. För öfrigt har Snorre icke
uppgifvit någon hemul, annat än åtskilliga vers om Sighvats resa. Men
att han skulle underlåtit detta af den grunden, att han icke kunnat
nämna någon auktoritet, eller emedan hans skildringar skulle vara ur
luften gripna, utgöra ett »ideelt måleri», kunna vi dock icke tro om
en sanningsälskande man som Snorre. Skälet till uraktlåtenheten kan
ju möjligen vara det, att hans skildring öfverensstämt med d^p gängse
isländska traditionen, som härstammade från sådane män som
skalderna Gunnlög, Ottar, Sighvat och Hjälte Skeggason, af hvilka de två
sistnämda såsom bekant spelat en vigtig roll i förhandlingarna mellan
Sveriges och Norges konungar. Och nog måste man i allmänhet
instämma i Munchs ord, att Snorres framställning, trots enskilda
mindre väsendtliga oriktigheter, är den sannolikaste och med andra
pålitliga underrättelser om den tidens tilldragelser mest
öfverensstämmande, hvarjemte den onekligen är den äldsta och bästa och bär
omisskänneliga spår af att härröra från åsyna vitnen. I afseende på
orsaken till brytningen mellan upsvearne och Olof Skötkonung behöfva
icke Adams och Snorres uppgifter nödvändigt anses strida mot
hvarandra, båda kunna hafva rätt, både konungens kristendomsifver och
det brutna aftalet med Olaf Haraldsson hafva måhända vållat upproret,
men kyrkohistorikern har hållit sig uteslutande till den kyrkliga,
sago-förtäljaren uteslutande till den politiska sidan af saken, såsom Munch
påpekat. Att svenska folket ansåg sig besviket af sin konung,
intygas uttryckligen af Sighvat (O. H. S. kap. 92). Adam skulle, enligt
förf., hafva vitsord mot Snorre i fråga om dessa förvecklingar. Men
hur förvirrad och oefterrättlig är icke Adams hela berättelse om Olaf
den helige! Han låter den norske konungen få hjelp af sin
svärfader att återtaga sitt rike, hvilket äfven lyckas honom, ehuru han
strax derefter blir dödad af några få trollkarlar. »Visserligen påstå
somliga», säger Adam, »att han blifvit dödad i krig, men andra säga,
att han blifvit lönnmördad af personer, som derigenom ville förvärfva
sig konung Knuts ynnest», och denna sista mening anser Adam för
den sannolikaste. En historieskrifvare, som icke är alldeles viss på
att Olaf den helige föll i slaget vid Stiklastad, kan icke hafva vitsord
i fråga om denne konungs historia. Slutligen må det anmärkas, att
när förf. anser, att Adams underrättelse, att Olof Skötkonung måste
lofva att för framtiden, uppehålla sig bland götarne, icke får fattas
bokstafligt, emedan konungen synes ända till sistone hafva låtit slå
mynt i Sigtuna, så är det snarare förfrs och Munchs egen uppfattning
af Adams ord, som icke får fattas bokstafligt. Ty Adam har aldrig
sagt något sådant, om det ock måste medgifvas, att en dylik tolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
