Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XLIV
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
44
hypotes synes vara både invecklad och sökt och icke lösa de
svårigheter, som förefinnas. För öfrigt består hans etymologiska förfarande
hufvudsakligen deri, att han utan sträng filologisk metod uppsöker
ljudlikheter emellan de äldsta ryska och här och der samlade andra
slaviska namn; några af namnen erkänner han dock rent af som
nordiska. I kap. IX (sidd. 307—358) vill förf. uppvisa »spåren af det
varjagiska (vendiska) elementet i det forna Rysslands rätt, språk och
hedniska gudsdyrkan». Här tager han vid jemförelsen sin tillflykt
icke blott till venderna, om hvilka vi ju icke veta så mycket, utan
äfven till andra vestslaviska folk, såsom tjecher och polackar; så snart
han i ryska källor påträffar ett numera föråldradt ord o. s. v., som
låter sammanställa sig med ett motsvarande vestslaviskt, sluter han
genast till ett vendiskt inflytande, utan att besinna, att de slaviska
folken i sina tidigare skeden, såsom naturligt är och af alla
kompetente forskare antages, stodo hvarandra betydligt närmare än sedermera,
hvilket förklaras af det gemensamma ursprunget vida enklare än af
inbördes lån. I kap. X (sidd. 359—395) behandlar förf. »allmänt
slaviska egendomligheter hos de varjagiske (vendiske) furstarne och
deras följesmän (druzjinniki),» för att ådagalägga, att de omöjligt
kunna anses stå de nordiske sagohjeltarne närmare än de andre
forn-slaviske höfdingarne. Härvid råkar dock förf. dels att uppföra såsom
»allmänt slaviskt» mycket, som är allmänt menskligt, åtminstone
gemensamt för hela den äldre europeiska medeltiden; dels hvila hans
jemförelser på oriktiga antaganden, såsom då han försäkrar, att de nordiske
hjeltarne icke kände hästens bruk till ridning! Slutligen är att märka,
att de nordiske vikingarne med största beredvillighet adopterade
främmande språk och sedvänjor, slaviska lika väl som frankiska, saxiska
och engelska, utan att de derför förlorade medvetandet af att tillhöra
en annan stam, som naturligtvis i deras egen tanke stod oändligt
högre än deras undersåtars. I de tvenne följande kapitlen (XI—XIII,
sidd. 397—443) utvecklar författaren ursprunget och betydelsen af
benämningen Rus (grek. Pwg, arab. Riis), som till sin form är ett
feminint collectivum, nyttjadt både om folket och om landet, dock
upprinneligen endast om det förra. Äfven i detta fall tyckes oss
Thomsens härledning vara den mest plausibla: det slaviska Rus (en
2-stam) är det finska Ruotsi, hvilket, liksom t. ex. riksi af riksdaler,
har uppkommit ur första sammansättningsledet af ett fornsvenskt
roþs-mœn, rops-karlar, rops-folk, betecknande ursprungligen icke
invånarne i en bestämd trakt (t. ex. Roslagen), utan i allmänhet
manskapet på en flotta. Ordet har således haft en appellativ betydelse
liksom varjager, och dermed bortfaller den nödvändighet, som de ryska
antinormannisterna pläga betona, att i Sverige eller Norden uppleta
ett folk, som hemma burit det etnografiska namnet Rus eller Ros. *)
T. ex. i anm. 232 säger Gedeonov: »Geijer, Dahlmann och andre
skandinaviske (!) historieskrifvare antaga beredvilligt teorien om Russ normanniska härkomst;
men ingen af dem har ännu vågat ex cathedra förkunna, att svenskarne i det
7:e århundradet kallat sig Rodser (Rossami)».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
