Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
wulfe" grijp emot lars w1vallium.
497
Den 16 Januari 1633 var på dörren anslagen U. G:s sak
mot L. W.
Då framsteg U. Gr. med sin dotter och fullmägtige och
begärde dom på sin förut inlagda klagoskrift. Och, ehuru deri
saken är förut i Danmark afdömd, så förmodade han här en
bättre dom bekomma, efter hans skäl der icke så noga påsedde
äro, hvaraf ock en vrång dom följt hafver.
W. : Detta vore domarena i Danmark för när sagdt.
Ignatius begärde att W. skulle bevisa sitt påstående om
föräldrarnes samtycke.
Derpå begynte "W. sitt tal–(som vi utesluta) ändande
med förebråelser mot Ignatius, hvarpå denne svarade ...
W. continuerade sitt tal — sade sig genom deras praktiker
hafva blifvit tvungen till detta giftermål &c. &c. Sedan
tillkännagaf han, att, efter det ville falla dem svårt som sådant
annotera skulle, hade han gjort ett kort extract på alla sina
förra inlagor, som han begärde att få upprepetera.
Honom svarades, att han hafver nogsamt tillförene
vid-löftigen sina saker inlagt — han skulle dermed hafva
fördrag — och allenast bevisa sig väl hafva gjort, att han genom
ett förvändt namn hafver U. Gr:s dotter bekommit.
Dertill svarade han då föga, utan svettades och strök
svetten af sig. (Dessa ord äro i protokollet understrukna och i
marginalen står ett Nota-bene). Dock icke desto mindre
uppläste han skriften — och refererade sig på Danmarksdomarne.
I denna skrift uppradas naturligtvis åter hans argumenter, hvarvid
han ingalunda förglömmer, hvad som ock är grundstenen i hans
argumentbyggnad, ordspråket: »Det är ingen narr, som bjuder
till, utan han, som tager vid», liksom vore detta en rätts-sats
och här fråga om den poetiska rättvisan i en komedi, der den
vinner, som får skrattarne på sin sida. Men hans domare voro
inga skrattare; och åt ett bedrägeri, hur fintligt som hälst, mot
en ung, oskyldig, älskande flicka på hennes lefnads lycka, att
ej tala om hennes nipper och kläder, skrattar ingen — hvarken
nu, häller då. Vi »hafva fördrag» att anföra mera.
Då svarade Gertrud Gr. och sade: att han talar mot sitt
samvete, sägandes honom hafva lockat henne, hennes fader och
moder o veterligen, och kommit henne dertill på Birkebergs
gård med edspligtande, der hon påminte honom, att hon måtte
svärja på sin själs salighet, att hon icke skulle säga det till
sin fader.
W. nekade och bad henne gå till sitt samvete–—
talade om faderns bönder, som voro medskickade, och sade att
det var dem emellan så aftaladt, på det att det icke skulle
synas nesligt, att deras enda barn skulle så ringa bröllopp
bekomma, hvilket fadern hade i Danmark förut bekänt; kunde
fördenskuld icke öfver honom klaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
