Jag var en gång ute och reste. jag såg floder, kullar och berg, som icke liknade våra. Jag såg också många städer och bland dem Paris.
Paris är en livlig och vacker stad. Männen äro artiga och förekommande, utom droskkuskarna. Kvinnorna äro sköna och giriga. Eiffeltornet är tre hundra meter högt, men bekvämlighetsinrättningarnas plåtskärmar äro vida lägre än hos oss. Omnibusarna likna stora hus och äro merendels förspända med tre vita hästar; men man kan icke åka med dem, ty de äro alltid fulla av folk. En afton var jag nära att bli överkörd av en sådan omnibus på bulevarden, men räddade mig i sista sekunden upp på en refuge under en stor elektrisk båglampa. På samma refuge stod en andlig i lång svart kaftan och låg hatt med vida brätten; han hade också ett bomullsparaply under armen. Jag kunde icke se hans ansikte, ty det beskuggades helt och hållet av hatten.
- Det gick ju lyckligt, min herre, sade han vänligt.
- Ja, min herre, svarade jag.
Han stod liksom jag och väntade på ett tillfälle att komma över till den motsatta trottoaren. Omnibusarna och droskorna körde förbi i en oavbruten fil, som aldrig tycktes vilja taga slut, och runtomkring oss skreko busarna, så man tyckte sig höra hur det knakade i deras stackars lungor:
- La Presse! V'la la Presse!
Medan jag väntade, kastade jag bort min cigarett och tog upp mitt fodral för att tända en ny. Jag stod nämligen och rökte på en cigarett; och när jag ansåg, att den var utrökt, kastade jag bort den. Men se, då kröp genast en blek och smutsgrå buse fram mellan omnibusarnas hjul, där han tycktes hemmastadd som räven i skogens snår, plockade upp cigarettstumpen, stack den i munnen och tände den. Och en nyans gladare och lyckligare än nyss, fortsatte han sin väg nedåt bulevarden med cigarettstumpen i munnen och tidningspacken under armen, medan han tjöt:
V'la la Presse! Nytt uppslag i Dreyfusaffären! Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna! Voilà la Pre-e-esse!
-- Förefaller det er icke egendomligt, min herre, frågade jag den andlige, att man anför herr Scheurer-Kestners smak för negresser (antingen den nu är verklig eller uppdiktad) som ett av de skäl, vilka tala för kapten Dreyfus' brottslighet och greve Esterhazys oskuld?
- Å, min herre, svarade den andlige utan betänkande, vid ett ytligt betraktande förefaller det visserligen egendomligt; men om man ser hela denna sak ur den rätta synpunkten, måste man finna det fullkomligt berättigat att ställa dessa företeelser i sammanhang med varandra. Att ha haft en negress till älskarinna är en mycket svår synd (ehuru icke en dödssynd); det tyder på ett sinnelag, som med vilja och avsikt är riktat mot det onda. Det kan icke vara utan mening, som Gud har givit de svarta folken en så påfallande likhet med djävlarna. Att älska en negress det är nästan att söka upp helvetet. Men om kapten Dreyfus' försvarare äro sådana, hurudan måste icke då han själv vara!
- Men betänk då, min herre, att kapten Dreyfus icke har blivit dömd och deporterad för sin egen eller sina vänners dåliga karaktär i största allmänhet, utan för ett visst givet brott; och om han icke har begått detta brott -
Den andlige gjorde en myndig och bjudande gest med sitt bomullsparaply.
- Ack, min herre, avbröt han mig, ni rör där vid en fråga, som alldeles icke besitter den vikt ni tillägger den. Domare äro människor och kunna misstaga sig. Det är sannolikt att många bliva oskyldigt dömda; men det är en stor lycka, att man i allmänhet förblir okunnig om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till allmänhetens kännedom och att söka få en gång under alla lagliga former avkunnad dom upphävd. Det är dåraktigt och brottsligt att för en endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättsskipningen och därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning. Om kapten Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själv inse detta. Som sakerna nu stå, kan han icke tjäna sitt land bättre än genom att erkänna sig skyldig. Genom att vidhålla sin oskuld begår han just det fosterlandsförräderi, till vilket han kanske från början var oskyldig. Men det börjar regna, min herre, och ni har icke något paraply. Vi ha kanhända samma väg?
Prästen spände välvilligt upp sitt bomullsparaply över mitt huvud, och vi följdes åt in i trängseln på den smala Rue du Faubourg Montmartre.
- Det synes mig framgå av vad ni här säger, min herre, började jag efter att ha samlat mina tankar en minut, att ni över huvud taget anser en människas öden i detta liv, det jordiska, vara av underordnad vikt. Men om ni alltså, som jag förutsätter, ser sakerna ur evighetens synpunkt, blir icke ur denna synpunkt en nations väl eller ve lika oväsentligt som individens?
- Detta tal är gudlöst, min herre. Det är icke tillåtet för en människa att betrakta timligheten ur evighetssynpunkt. Denna synpunkt är uteslutande förbehållen åt den evige.
- Men - ni betraktar alltså icke heller kapten Dreyfus' öde ur denna synpunkt?
- Ingalunda.
- Men, min herre: då ni betraktar rättvisan eller orättvisan i hans domfällande som en sak av underordnad vikt, har ni icke då hela tiden i tankarna den gudomliga rättvisan, som i ett kommande liv skall gottgöra vad den mänskliga felat?
Prästen stannade och betraktade tankfullt sina grova skor, på vilka regnet droppade ned från hans paraply. Hans ansikte belystes nu skarpt av gasrampen i ett butiksfönster. Han hade godmodiga och grovt skurna drag. Ansiktsuttrycket var matematikerns eller schackspelarens, som grubblar över ett svårt problem.
- Ingalunda obetingat, svarade han slutligen. Jag är i denna punkt närmast böjd att ansluta mig till den mening, som fordom uttalades av kyrkofadern Papinianus. Han ansåg nämligen, att det alltför mycket skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att den kunde korrigeras av den gudomliga. Den senare har, enligt Papinianus, överlåtit hela sin kraft på den förra. Han ansåg det därför nödvändigt och gott, att den som här på jorden blivit orättvist, men under iakttagande av alla lagliga former dömd till döden, i det kommande livet bleve fördömd.
Sedan den andlige sagt detta, var det grubblande uttrycket försvunnet från hans ansikte. Han sade:
- God natt, min herre, med sin vanliga godmodiga och vänliga röst och
försvann i den trånga och sluttande gatan Notre Dame de Lorette.
