Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ur romarnas historia - I. Romulus och Numa Pompilius - Numa Pompilius - 3. Numas regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 293 –
så skulle äfven för staten elden i Vestas tempel vara en helgad
medelpunkt. Utslocknandet af denna eld ansågs såsom förebud
lill en stor, staten hotande olycka, och de vestaler, som gjort sig
skyldiga till någon försummelse i detta fall, straffades hårdt. Ingen
vestal fick träda i äktenskap, och kränkte hon sitt kyskhetslöfte,
blef lion lefvande begrafven. Vid kollinska porten var en hög kulle,
hvaruti man gräfde en djup håla. I denna insatte man en säng,
ett bord med bröd, vatten, mjölk och litet olja och ställde en
brinnande lampa bredvid. Dit bars nu den dömda på en öfver-
täckt bår. Hvar och en, som mötte det sorgliga tåget, gick stilla
förbi eller följde efter det tigande och med sänkta blickar. Vid
ingången till hålan förrättade öfversteprästen några böner, lyfte
därefter den djupt beslöjade vestalen ur båren och ledde henne
till stegen, hvarpå hon skulle gå ned. Stegen drogs därefter upp
och den olyckliga blef innesluten i sitt fängelse, som tillika var
hennes graf. A andra sidan åtnjöto vestalerna den högsta ära,
och folket värderade deras stränga återhållsamhet. På gatan
företräddes de af en liktor, och mötte de af en händelse en människa,
som man förde till döden, så fullbordades ej afrättningen.
187. Skepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
