Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tyska gudar och hjältar - II. Arminius, cheruskern, och Civilis, batavern - Arminius, den tyska frihetens räddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
Hamnarna visade sig och försvunno likt nattens skuggor.
Än här, än där stupade en romare i de trånga passen. I dessa
kunde Varus ej öfverskåda faran; han befallde trupperna att rycka
upp i sluten marsch, men i denna vildmark var detta omöjligt.
Ändtligen nalkades dagen sitt slut, och Varus befallde hären att
göra halt och förskansa sig så godt sig göra lät samt sätta eld
på den öfverflödiga trossen och allt, som var hinderligt för tåget.
Dagen därpå framryckte hären, alltjämt omsvärmad af germanerna
men i den bästa ordning på den slätt, som utbreder sig kring
Werra, och anlände till trakten af Detmold, där det höga
Teuto-burg reser sig. Här blef i ett ögonblick hvarenda buske lefvande,
ur hvarje bergsklyfta rasslade det, som om hundratals ormar
krälade fram, och ifrån de urgamla träden nedföllo, liksom eljest efter
ovädret de tunga regndropparna, nu tallösa pilar på de förskräckta
romarna. Himmeln själf var icke sysslolös utan hjälpte germanerna
med storm och regn. Undergräfd af regnet sjönk jorden undan
romarnas fötter; vacklande i den lösa mullen och skakade af
stormen störtade ekarna ned på förtryckarna och krossade dem i
sitt fall. Från alla håll framträngde germanerna, steg för steg
kämpade fienden för att bibehålla den mark, där han stod,
kämpade om vägen, 0111 hvarje träd och hvarje sten och fick intet
rådrum, förrän natten ånyo föll på. Då lät Varus åter slå läger,
och utmattade sjönko romarna ned, men i hvarje ögonblick
uppskrämde dem germanernas krigstjut ur deras korta hvila. När
den tredje morgonen dagats, upptäckte de först, huru deras led
glesnat. De bröto åter upp och tågade, slutna man vid man, ut
på det öppna slättland, som nu heter ’die Senne’. Här sågo de
till sin förfäran de förbundnas hela massa samlad. På alla sidor
germaner, icke en möjlighet att komma undan. För all deras
tapperhet väntade dem blott döden. Under jubel störtade sig de
förbundna emot de förtviflade romarnas af skräck stelnade led.
Deras rop: »Frihet! Frihet!» skallade likt himmelns åska för
romarnas öron, och likt sädesfältet under en hagelskur segnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
