Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Folkvandringarna - IV. Östgöter, Västgöter, Longobarder - Belisarius och Narses - 4. Tejas, östgöternas siste konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 119 —
modigaste män emot honom. Deras antal var stort, och alla
mattade de åt honom med sina spjut eller försökte såra honom
med sina kastvapen, men Tejas afvärjde stötarna med sin sköld
och sprang stundom fram och dödade sina motståndare. Så snart
han märkte, att skölden var fullsatt med kastspjut, som fastnat
med sina spetsar och hängde ned därifrån, ropade han på sin
vapendragare och denne lämnade honom en annan sköld. Så
hade han kämpat en tredjedel af dagen, då åter tolf spjut
nedhängde från skölden, så att denna var tung och ovig att röra samt
hålla fienden på afstånd med. Han ropade då ånyo med hög röst
på sin vapendragare, men själf rörde han sig ej en tumsbredd
från sin plats, tog icke ett steg tillbaka och tillät ej heller fienden
att framskrida. Ej heller vände eller böjde han sig åt sidan, utan
stod alldeles som om han vore rotad i marken på samma ställe,
medan han med högra armen slog ibland fienderna och med den
vänstra afvärjde deras anfall. Sedan han ånyo ropat sin
vapendragare vid namn, räckte denne honom en ny sköld i stället för
den af kastspjuten nedtyngda, men vid ombytet blef hans bröst
för ett ögonblick blottadt, och detta ögonblick använde fienden;
ett kastspjut ilade fram och genomborrade konungen, som med
detsamma uppgaf sin anda. Några af fienderna släpade fram liket,
afhöggo dess hufvud samt spetsade detta på ett spjut, för att
anblicken däraf skulle ingjuta romarna mod och förfära göterna.
Göterna fortforo likväl med tapperhet striden ända till aftonen.
Natten skilde de kämpande, men på båda sidor stannade man i
vapnen, och följande morgon uppställde de sig åter vid solens
första strålar till strid. Så rasade denna ånyo en hel dag, och
ingen tog till flykten eller gaf vika, och huru många än föllo, så
föllo de på den plats, där de stodo. Göterna insågo väl, att de
stredo för sista gången, och romarna ville ej gifva dem efter i mod.
På andra dagens afton sände göterna några af sina anseddaste män
till Narses ocli läto säga honom, att de nu kunde inse, att Gud
ej ville beskära dem Italien till hemland, och därför kunde de afstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
