Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Folkvandringarna - IV. Östgöter, Västgöter, Longobarder - Alboin och Autari - 3. Alboins och Rosamundas död - 4. Autari och Teodolinda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 128 —
insåg faran, utsträckte han handen efter sitt svärd. Då han ej
kunde lösgöra det, grep han en pall och försvarade sig därmed
en stund, men länge kunde han ej skydda sig utan dukade under
för Peredeos hugg. Longobarderna sörjde sin konung bittert ocli
begrofvo honom invid trappan till hans palats.
Äfven Rosamunda fick ett sorgligt slut. Så snart Alboin var
död, gifte hon sig med Helmikis, hvilken upphäfde sig till
longo-bardernas konung. Då emellertid hans undersåtar stodo efter
hans lif, skickade Rosamunda bud till Ravenna, till östromerska
kejsarens exark eller ståthållare, med begäran, att han skulle sända
ett skepp, hvarpå de kunde fly. Detta gjorde Louyinus — så
hette ståthållaren — och Helmikis ocli Rosamunda flydde med
longobardernas skatt till Ravenna. Här öfvertalade Louginus
Rosamunda att blifva hans maka och döda Helmikis. När den
sistnämnde en dag satt i badet, räckte Rosamunda honom en
bägare med gift och sade honom, att det var en särdeles hälsosam
dryck. Helmikis märkte likväl snart, att han druckit döden; då
drog han sitt svärd och tvang den elaka kvinnan att tömma
bägaren i botten. Sålunda dogo de båda.
4. Autari och Teodolinda.
Longobarderna gjorde nu Klef, en tapper man af ädel släkt,
till konung, och denne utbredde deras välde ända in i södra
Italien till Benevent, hvarest han tillsatte en gränshertig med stor
makt. Redan efter 18 månader blef emellertid Klef mördad,
och nu ville folket ej vidare välja någon konung utan fördelade
enligt gammal sed högsta makten emellan flere hertigar, som togo
sina residens i de större städerna.
Tio år hade hertigarnas mångvälde varat, då folket med
grämelse insåg, att däraf följde endast tvedräkt och ingen välsignelse
och att dess själfständighet vådligen hotades af den österländske
kejsaren, hvilken ännu innehade trakterna vid hafvets kuster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
