Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bildandet af stater - Franker, sachsare och normander - VI. Anglosachser och normander - Wilhelm eröfraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 265 —
största delen af engelsmän sammansatt här, och här liksom
annorstädes var lyckan med honom. Han fördref hertigen af Anjou,
som fattat fast fot i landet, samt öfverlämnade grefskapets styrelse
åt sin son Robert.
Under hans frånvaro utbröt ånyo ett uppror i England, denna
gång tillställdt af normandiska ädlingar, hvilka voro missnöjda
med Wilhelms tyranniska välde. Lyckan var honom emellertid
äfven här bevågen. En af de sammansvurna ångrade sig och
upptäckte anslaget, och sålunda kunde konungen snart undertrycka
denna resning. En bedröfligare händelse inträffade emellertid snart.
Wilhelms äldste son Robert, en djärf och ärelysten man, fordrade
i enlighet med faderns löfte grefskapet Maine jämte hela
Normandie. Konungen dröjde men afvisade honom slutligen med de
orden: »Jag tager icke af mig mina kläder, förrän jag går och
lägger mig!» Detta svar, äfvensom den partiska kärlek, Wilhelm
visade för sina yngre söner, förbittrade den häftige och lätt
uppbrusande Robert. Med understöd af Frankrike samt många af
Normandies stormän grep han till vapen emot sin fader. Den
onaturliga fejden varade till stort men för landet under tre år
(1077—1080), och Wilhelm måste för att kunna betvinga sin son
uppbåda och kalla en stor här ifrån England. Härigenom råkade
prinsen i trångmål; han blef fördrifven ifrån Normandie och måste
taga sin tillflykt till ett franskt slott. Hans fader följde efter och
belägrade slottet. Under de dagliga ströftåg, som nu ägde rum,
inträffade det en gång, att fader och son stötte på och utan att
igenkänna hvarandra började en häftig strid, hvaruti Robert sårade
sin fader och kastade honom af hästen. Fallets häftighet
afpres-sade Wilhelm ett utrop, och nu först igenkändes han på rösten,
enär det nedfällda visiret dolt hans ansikte. Förskräckelse och
ånger fattade sonen. Han hoppade från hästen, uppreste sin fader,
kastade sig till hans fötter och bad under tårar om förlåtelse samt
lofvade att ögonblickligen nedlägga vapnen. Wilhelm var
emellertid ej så lätt försonad. Sällan herre öfver sin vrede och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
