Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - II. Kejsar Henrik IV och påfven Gregorius VII - 3. Påfven Gregorius VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 302 –
sätta dessa djärfva tankar i verket samt trots allt motstånd grunda
kyrkans herravälde (hierarkien).
Det var isynnerhet trenne medel, hvarigenom Gregorius
uppnådde sitt djärfva och stora mål. Det första var, att han afskaffade
simonien, d. v. s. handeln med andliga ämbeten, ett
förargelseväckande missbruk, som man uppkallade efter Simon och liknade
vid dennes förbrytelse, hvarom talas i Apostlagärningarna, k. 8. v. 9.
Det andra var, att de världsliga furstarna hädanefter icke skulle
hafva rättighet att stadfästa de andliga i deras ämbeten och
värdigheter, utan denna rätt tillkom påfven allena. Såsom tecken på
sin värdighet emottogo biskoparna ring och staf, och denna
handling kallades investitur, d. v. s. iklädning. Investiturrätten blef
sålunda furstarna fråntagen. På det att de andliga ej för sina barns
skull skulle blifva beroende af de världsliga härskarna,
förordnade Gregorius för det tredje celibatet eller förbud för de andliga
att ingå äktenskap.
Det var onekligen hög tid, att en skarpare kyrkotukt ocli en
strängare ordning infördes ibland de andliga. Handeln med kyrk-
>-’. ’i5**- <t
liga sysslor drefs på ett högst skamligt vis, och framför allt under
Henrik IV:s minderårighet såldes lediga biskopsdömen och
abbotstift ofta till den mestbjudande. Biskoparna å sin sida sålde
alla de andliga värdigheter, de ägde rätt att utdela, och sålunda
erhöll mången ovärdig mycket indräktiga platser. Från denna tid
måste de andliga föra ett annat lefnadssätt, såvida de ej ville åter
blifva afsatta från sina ämbeten. Den svåraste punkten var
emellertid celibatet, ty hädanefter skulle ej en präst få taga sig en hustru,
och de, som redan voro gifta, måste skiljas vid äfventyr af
afsättning. Detta uppväckte ett allmänt uppror ibland de andliga.
Arkebiskopen af Mainz skref till Rom, att han hade sammankallat
prästerskapet inom sitt stift och förelagt detsamma befallningen,
men han tviflade på att kunna genomföra densamma. Genast
infann sig en ny legat med det svaret, att han vid förlust af sitt
ämbete måste drifva saken igenom. Arkebiskopen utlyste en ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
