Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - II. Kejsar Henrik IV och påfven Gregorius VII - 4. Henrik IV emot Gregorius VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 304 —
Worms och hade den glädjen, att denna kyrkoförsamling röstade
för påfvens afsättning. Nu ansåg sig kejsaren hafva undanröjt all
fara, liksom fordom hans fader ju afsatt många påfvar, men han
glömde, att han själf ej var en Henrik den III och att Gregorius
ej var någon vanlig påfve. Afsättningsskrifvelsen öfverlämnade
han nu åt en behjärtad man såsom sändebud till Rom och
lämnade honom dessutom ett käckt bref. Gregorius hade just öppnat
den omförmälda kardinalsförsamlingen, då sändebudet anlände.
Påfven satt i sin skrud på en upphöjd stol, och rundt omkring sutto
kardinalerna och biskoparna. Alla väntade, att sändebudet skulle
i sin herres namn ödmjukt bedja om förlåtelse, men huru stor
blef ej de andliga herrarnas förvåning och förtrytelse, då gesandten
framträdde till påfven med de orden: »Konungen, min herre, och
alla biskopar på andra sidan bergen och i Italien (äfven några
med den stränge påfven missnöjda lombardiska biskopar hade
skrifvit under) förkunna dig härmed den befallningen att genast
lämna Petri stol, hvilken du inkräktat, ty utan konungens bifall
kan du ej vara påfve!» Och vänd till församlingen fortfor han:
»Eder, I bröder, har jag uppdrag att säga, att I nästa pingst
skolen inställa eder inför konungen för att ur hans händer erhålla
en annan påfve och fader, ty denne här är ej påfve utan liar
blifvit befunnen såsom en glupande ulf!»
Då brast en storm af ovilja och förtrytelse lös, några af
deltagarna rusade på sändebudet och skulle hafva misshandlat honom
illa, om ej Gregorius med lugn värdighet trädt emellan. Därefter
uppläste påfven kejsarens bref, hvilket började sålunda: »Henrik,
icke af egen maktfullkomlighet, utan enligt Guds ordning konung,
till Hildebrand, icke påfven, utan den falske munken!» Efter
brefvets uppläsande blef raseriet emot Henriks sändebud ännu större,
och blott med svårighet kunde mannen rädda sig. Redan följande
dag höll Gregorius en ny församling och uttalade här med
kraftfull röst kyrkans bann öfver Henrik samt löste hans undersåtar
från alla eder, de svurit konungen. Ingen skulle vidare lyda ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
