Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - II. Kejsar Henrik IV och påfven Gregorius VII - 4. Henrik IV emot Gregorius VII - 5. Henrik IV i Canossa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 306 –
Rhen för att formligen förklara honom kronan förlustig. Under
sju dagar varade furstedagen; Henrik skyndade dit och slog läger
på andra Rhenstranden. Med tårade ögon blickade han öfver till
Tribur, men furstarna fäste ingen uppmärksamhet vid honom, ty de
hade ej glömt hans ungdoms dårskaper och hans stolta öfvermod.
Alla dagar sände Henrik bud till församlingen och afgaf de
vackraste löften att aldrig företaga något utan furstarnas råd, om man
ville gifva honom den konungsliga titeln och rikets insignier, så
att han ej måtte blifva alltför djupt skymfad. Men nu kommo
bönerna för sent. Man svarade, att man redan visat honom
alltför stor eftergifvenhet, och på hans ord kunde man ej mera lita.
Likväl ville man gifva honom ett års frist. Kunde han inom
denna lid lösa sig ifrån bannlysningen, så ville man åter
underhandla med honom; i motsatt fall skulle Rudolf af Schwaben
erkännas såsom konung.
5. Henrik IV i Canossa.
Allt detta var för visso en dålig tröst, och till sin
förskräckelse erhöll Henrik därjämte underrättelse, att de tyska furstarna
vid nyåret följande år (1077) ämnade hålla en riksdag i Augsburg,
till hvilken äfven påfven skulle inbjudas och hvarest hans sak
skulle afgöras. Den olycklige konungen visste ej, hvad han skulle
taga sig till. Slutligen föll han på den tanken att ödmjuka sig för
påfven, och om det lyckades honom att blidka hans vrede, skulle
han komma ifrån den bedröfliga nödvändigheten att infinna sig
inför de församlade furstarna såsom en ångerfull syndare. Hastigt
fattade han sitt beslut, men det fattades penningar till den långa
resan. Med ödmjukhet bad han sina gamla vänner, hvilka ofta
fråssat vid hans bord, om ett lån, men han kunde ingenting få,,
utan nödgades afresa med torftigare utrustning än en vanlig
adelsman. Några dagar före jul, midt i strängaste vintern, afreste
Henrik från Speier. Hans ädla gemål, Bertha, ville ej lämna honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
