Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - II. Kejsar Henrik IV och påfven Gregorius VII - 5. Henrik IV i Canossa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 309 –
befästade bergsslottet Canossa, då han ej kunde veta, med huru
ångerfullt sinne Henrik kom till honom. Han gladde sig
emellertid högeligen, då han erfor, att den tyske konungen kom såsom
en botfärdig pilgrim. Så snart denne anlände till Canossa, lät
han genom markgrefvinnan Mathilda bedja påfven att upphäfva
bannlysningen; han ville ju underkasta sig hvarje botöfning, som
den helige fadern önskade ålägga honom.
Det var på denna tid bruket, att den syndare, som önskade
befrielse (absolution) ifrån kyrkans straff, ikläddes en skjorta af
ylle, som drogs utanpå hans vanliga beklädnad. I denna ångerns
och botöfningens dräkt måste han någon tid stå vid kyrkodörren
och ödmjuka sig inför hela menigheten. Äfven måste han fasta
och bedja, till dess han genom prästens aflösning återfördes i
kyrkans sköte. Det skulle likväl ej vara en förödmjukelse inför
människor utan inför Gud, för hvilken fursten och tiggaren äro
lika. Denna botöfning måste nu Henrik underkasta sig i Canossa.
Tysklands och Italiens konung stod här i botgörardräkt, med
blottadt hufvud och barfota på slottsgården, under bar himmel
och väntade på påfvens förlåtelse. Under trenne dagar måste den
olycklige vänta på detta sätt, och först om kvällarna, då han
återvände till sitt härbärge, fick han vederkvicka sig med mat och
dryck. Markgrefvinnan och Gregorius’ öfriga vänner blefvo så
rörda öfver Henriks klagan, att de under tårar inlade förböner
hos påfven, ja, några ropade till och med, att detta vore mer än
apostolisk stränghet, det vore tyrannisk grymhet. Slutligen på
fjärde dagen lät påfven den botfärdige komma inför sig och
fri-kallade honom ifrån bannlysningen under villkor, att ban i
stillhet begaf sig till Tyskland samt afhöll sig från all utöfning af
den kungliga makten, till dess det på en riksdag blifvit afgjordt,
om han skulle få förblifva konung eller ej.
En så sträng dom hade Henrik likväl icke väntat. Med harm
och vrede i hjärtat skildes han från Gregorius och längtade efter
ett tillfälle att få hämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
