Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - I. Engelbrekt - 2. Erik XIII och Engelbrekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 410 –
lian adeln med ständiga krigsrustningar, till hvilka de icke fingo
någon hjälp af kronans inkomster. När de blefvo tillfångatagna
i krig, ville konungen aldrig utlösa dem, så att många måste sitta
ända till sju år i fångenskap. Rikets län och slott anförtrodde
han icke heller åt svenska män utan åt utlänningar. Prästernas
förtrytelse ådrog han sig därigenom att han emot deras rättigheter
ville med våld tillsätta biskopar, till hvilka han vanligtvis valde
lastfulla och föraktade män såsom ärkebiskopen i Uppsala,
Johannes Jerechini, om hvilken en gammal krönika säger, att »argare
bof-ver var tha ej präst.» Det berättas äfven, att icke allenast konungen
själf utan ock åtskilliga lians fogdar, till och med hans egen
biktfader och hofpräst, på hedniskt vis gingo till vikings och idkade
sjöröfveri, då de icke blott oroade köpmansskeppen på hafvet utan
ofta gjorde landgång och borttogo bondens boskap på marken.
Fyra sådana uppenbara sjöröfvare voro konungens fogdar, insatta
på hans slott för att indrifva skatten af det underlydande landet.
Med sådana styresmän kunde bönderna icke vara tillfreds, och när
därtill kom, att bonden ålades att med reda penningar efter af
konungen bestämdt värde betala de dryga utlagor, som lian förut
erlagt i matvaror, dagsverken o. s. v., blef allmogens
missbelåtenhet snart större än både adelns och prästernas. Det af konungen
åsatta värdet var högt, på reda penningar blef det brist, ocli
mången bonde blef utfattig och kunde icke längre bruka sitt hemman.
Då befallde konungen, att hvarje härad ändock skulle betala lika
mycket som förut, innan hemmanen råkat i ödesmål. Dessa
utskylder indrefvo fogdarna med sådan hårdhet, att de slutligen togo
ifrån bonden allt hvad dem lyste, till och med hans hustru och
döttrar. Den, som klagade däröfver, var säker om att blifva ännu
hårdare behandlad. Folket vände sig i sin nöd till konungen och
begärde, att han för Guds skull ville råda så, att de finge bättre rätt,
men Erik behöfde alltid pengar och lyssnade icke till böndernas
klagan utan lät dem gå ifrån sig, ofta ohörda, alltid utan hjälp.
Grymmast bland de bondplågande fogdarna var dock Jösse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
