Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Medeltidens hjälte- och riddartid - III. Ridderliga hjältar - Bayard, riddaren utan fruktan och tadel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 503 –
fri!» — »Det är ni», svarade Ludvig, »jag beundrar edert mod
och eder ståndaktighet och beviljar eder gärna allt, som ni för
öfrigt kan begära af mig.» — Öfverväldigad af tacksamhet för
denna oväntade godhet, kastade sig Bayard till Moros fötter, bad
honom i betraktande af hans riddareära att förlåta honom hans
stolta svar, svor honom evig tacksamhet och anhöll endast att få
återbekomma sin häst och sina vapen. Cajazzo lät på stället
hämta båda, hvarpå riddaren tog afsked, bröt ännu en lans
utanför Ludvigs fönster och red efter en kort hälsning gladt ut ifrån
staden. Några dagar senare slutade hertigens fångenskap kriget.
3.
Kort efter sin kröning tågade den unge konung Franz I till
Italien, ledsagad af Bayard. Tvådagarsslaget vid Marignano blef
vunnet och satte konungen i besittning af Milano. På aftonen af
första dagen blef Bayards rustning alldeles full med hål, och till
slut erhöll äfven hans häst ett hugg, som beröfvade den dess
hufvudbeklädnad af järn jämte betslet. Det af såret uppskrämda
djuret rusade nu med sin herre ohejdadt midt in ibland en hop
schweiziska krigare, och Bayard såg döden för ögonen utan att
kunna undkomma densamma. Men lyckan ville, att man i den
tilltagande skymningen ej igenkände honom, så att han, då hans
häst ändtligen stannade, kommit förbi schweizarna ocli befann sig
under ett lummigt träd, omkring hvars stam enligt det italienska
bruket vinrankor slingrade sig. Han steg försiktigt af, kastade
den tunga rustningen ifrån sig, lät sin trötta häst stanna kvar och
smög sig åt det håll, han förmodade sina landsmän vara. Då
lian hörde något buller, kastade lian sig ned på marken ocli kröp
vidare på händerna. Sedan han under flera timmar arbetat sig
fram öfver grafvar och genom träskmark och småskog, hörde-han
slutligen till sin glädje på afstånd ropas: »Frankrike!» Det var
hans landsmäns fältrop, ocli med fördubblad ansträngning skyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
