Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Medeltida kultur - VI. Medeltidens skaldekonst - Mästersångarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 547 –
ligt folk. Kyrkans inre var vackert smyckadt och kejsarens plats
i koret prydd med ett dyrbart purpurtäcke. De ädla
mästersån-garna sågo helt högtidliga ut, där de sutto i en krets, än
gråhårs-män med långa skägg men ännu i sin fulla kraft, än helt unga
män; alla voro så tysta och allvarsamma, som 0111 de tillhört
Greklands sju vise. Alla prunkade i sidendräkter, gröna, svarta
eller blåa, med prydligt veckade spetskragar. Ibland dem befunno
sig äfven Hans Sachs och hans lärare Nunnenbeck. Det var lika
tyst, som under en högmässa; blott jag och Vischer samtalade, ty
han måste förklara allt för mig. Bredvid predikstolen befann sig
sångarstolen; den var blott något mindre, eljest lik den förstnämnda
och i dag betäckt med ett brokigt skynke. Fram i koret var en
låg upphöjning, hvarpå ett bord och en pulpet stodo. Här hade
de personer sin plats, hvilka anmärkte de fel, sångarna gjorde
såväl i formelt hänseende emot tabulaturens lagar, som emot deras
sångers innehåll i förhållande till bibelns eller traditionens
berättelse. Dessa granskare (’Merker’) voro tre till antalet, och ehuru
platsen, där de sutto, var dold af ett svart förhänge, kunde jag
ifrån min stol se allt, som försiggick, samt varseblef på ena sidan
af upphöjningen de båda prisen, guldkedjan med de många
skådepenningarna och kransen af sidenblommor.
Nu anlände kejsar Maximilian med hela sitt följe och visade
sig mycket nådig. Han stannade emellertid icke länge och tycktes
ej vara särdeles intresserad af den konstrika sången. Så snart
han anländt, uppstod emellertid en liflig rörelse. En gammal
mästare besteg sångstolen, och ifrån granskarnas plats ljöd ordet:
»Börja!» Det var Konrad Nachtigall, en gammal smed, som sjöng
så längtansfull och klagande, att han väl gjorde skäl för sitt namn.
Om det himmelska Jerusalem, om grundläggandet af det nya hade
han mycket att säga i konstrika rim och talesätt. På
granskarplatsen såg jag, huru en af mästarne följde med i bibeln, medan
den andre räknade stafvelserna på fingrarna och den tredje
antecknade det, som de andra tid efter annan hviskade till honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
