Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Medeltida kultur - VI. Medeltidens skaldekonst - Mästersångarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 546 –
honom, hvad det är att sjunga till religionens ära och inviger
honom i tabulaturens hemligheter, d. v. s. lagarna för diktkonsten.
Har lärjungen inhämtat dessa, så anhåller han att blifva upptagen
i samfundet, enär han är af goda seder och har god vilja. Därpå
får han bestiga sångarstolen i kyrkan och aflägga prof på sin konst;
lyckas han, så blir hans önskan beviljad. Han skall därefter
aflägga ett högtidligt löfte att städse vara konsten trogen, att låta
sig vårda om sällskapets heder, att alltid uppföra sig fredligt och
icke nedsätta mästersången genom att sjunga på gatorna. Sedan
erlägger han inskrifningsafgiften och består två mått vin. Vid
mästersångarnas vanliga sammankomster och då de träffas på
värdshuset, äro världsliga sånger tillåtna men aldrig i festskolorna.
Dessa hållas tre gånger årligen, nämligen vid påsk, pingst och jul,
och i Katarinakyrkan. Då föredragas sångerna, hvilkas innehåll
är hämtadt ur bibeln eller de heliga legenderna. Den, som sjunger
bäst, prydes med en guldkedja, och den därnäst med en krans.
Om någon däremot sjunger mycket illa, så får han plikta. På
sådant sätt förflyter mästersångarnas lefnad under uppbyggliga
sånger, och när någon kallas hädan ur den glada kretsen, så
församla sig hans kamrater omkring hans graf och sjunga till hans
ära den sista sången.»
2.
Nu slog klockan i rådhuset och Vischer bröt upp. Jag trodde,
att han skulle föra mig till Katarinakyrkan genast, men först måste
han anlägga en annan dräkt och skulle återkomma inom en timme.
Han kom och var nu klädd helt och hållet i svart siden samt hade
på hufvudet en smakfull barett. Det var ej svårt att hitta vägen,
ty man behöfde endast följa med strömmen af folk, som skyndade
till kyrkan. Vid ingången till denna stod klockaren och sträckte
fram mössan för att få en drickspenning. Detta skedde därför att
icke allt slöddret skulle tränga sig in och upptaga plats för heder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
