Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom kyrkan, hvilket jag väl aldrig kan förgäta. En predikan häll
han midsommarsdagen i Elfkarleby, aom hade till ingångsspråk: »Se
till att Du behåller ett godt namn», och till betraktelse: »Ett
försök till förklaring af våra vanligaste christningsnamn.» Denna
predikan var onekligen vacker och hvad man kallar interessant och
underhållande. Jag minnes ännu hvad den innehöll om Elisabeth,
Catharina, Erik, samt Anders och Carl. Men den största effecten
gjorde dock slutet, der han talade om sitt eget namn, Daniel, Gud
är min domare, ty då var han nästan inspirerad. Han bad till Gud
att hans namn måtte genom lifvet förblifva både hans stränge
var-nare och mägtige beskyddare, och hans högsta önskan var att i
dödsstunden med hopp, förtröstan och fröjd kunna uttala sitt namn.
En predikan höll han först i Fahlun och sedermera i Romfertuna,
som hos de så kallade bildade väckte mycken förtjusning, ehuru
den mindre verkade på allmogens sundare känsla. Den handlade om
det glädjefdlla i Christi evangelium. Jag afhörde den icke, men
har en gång genomläst den. Den är poetisk och skrifven med
särdeles talent. Men dess väsendtliga innehåll är dock ytligt och falskt.
Då evangelii sublima idé med sina mägtiga fordringar genombryter
den naturliga menniskans inre verld, åstadkommer den i början sorg
och djupt lidande, och det är först efter det den genomträngt och
fullkomligt förvandlat tänkesättet, som glädje kan blifva dess frukt
Sorgen af evangelii inverkan kände min bror djupare än de flesta
andra, hvaremot glädjen deraf var föremål blott för hans längtan,
knappt för hans hopp. Det var derföre rakt stridande emot hans
eget medvetande och honom alldeles ovärdigt att predika den falska,
ehuru vidt utspridda lära, enligt hvilken menniskan kan komma i
åtnjutande af religionens löften om frid och salighet äfven utan
omvändelse. Det var då för tiden en särdeles lärd, men mycket my-
stisk och grubblande prest i Fahlun, som hette Malmin, och han
sade om Daniels beundrade predikan, att »den var en läcker föda
för mätta själar»; och detta omdöme var verkligen träffande. De
som äro mätta på jordisk själaspis, taga gerna emot Christendomen
och dess löften såsom dessert, och presterna äro i allmänhet nog
mycket färdige att åt dem erbjuda en sådan anrättning, och den,
som Daniel räckte fram i denna sin predikan, var särdeles väl
tillagad. Men den var en fullkomlig inconsequens med hans egen
sinnesstämning. I den landsort, der han bodde under sednaste delen
af sin lefhad, nämligen Westmanland, var hans rykte såsom
predikant stort, och då han kort före sin död profvade i Fellingsbro, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
