Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträfva, var väl icke egoistiskt, ty detta mål var den insigt i
tingens inte visende, som utgör den verkliga vetenskapen, önskan
åter att komma till sanningens åskådning, eller, som är detsamma,
längtan efter dess uppenbarelse, kan icke till sin nrsprangliga grand
vara sjelfvisk, ty den kan icke uppkomma och utgå från något
annat än medvetandet af det heliga. Men då man tror sig kunna
vinna detta mål blott genom egen kraftansträngning, är det heligas
kärlek icke fullkomligt befriad ifrån egoismens Qettrar, och detta
egoismens välde sträcker sig då vanligen äfven till sjelfva målet
och vanhelgar det Man vill nämligen då icke genom visheten blifva
underdånig under det evigas magt, utan tvertom söker man att taga
sanningen i besittning, för att derigenom förherrliga sig sjelf, blifva
fri, oberoende och herrskande öfver verlden och ödet Men denna
sjelfförtröstan, hvilken, jag erkänner det, utgjorde grundkraften i min
character, under ungdomsskiftet af min lefnad, hade vid inträdet i
min mannaålder blifvit, af en förfärlig och genomgripande
erfarenhet, så alldeles och i grunden förstörd, att jag, om icke en högre
räddningskraft hade fattat mig, måste hafva blifvit alldeles
tillintetgjord. Jag behöfde nämligen för att räddas, en högre kallelse,
hvilken jag kunde anse, såsom kommande ifrån försynen sjelf, genom
hvilken jag uppmanades att träda i culturens verkligt verksamma
tjenst och arbeta för ett mål, som var förkofran, icke af min egen
bildning, utan af den gemensamma. Och det var denna kallelse,
som Jag då i min ytterliga inre nöd fick emottaga. Den 23 April
gjorde jag i sällskap med tvenne unga medici, Ouchterlony och
Lindbom, en promenad utom Kungsängstullen. Jag var ytterligt
nedstämd. Jag önskade mig döden, men då jag såg åt
hospitalsbygg-naderna, der min Charlotte då bodde hos sin styfiar, som der var
syssloman, kom derifrån en helsning ifrån lifvets engel, men som
framkallade i mitt inre endast en djup sorg. Mina följeslagare funno
mig tråkig; vi återvände derföre snart till staden och skildes åk
Vid vandringen hemåt, mötte jag vaktmästaren, som sade mig: »Herr
Doctom har 3 utländska bref, som jag lemnat på bordet i Doctorns
rum.» Jag kände då att mitt öde för lifvet måste vara afgjordt,
och jag gick hem med klappande hjerta. Vid första blicken på de
ankomna brefven fann jag titeln af »medicinæ practicæ professoren»,
och blef vid genomläsningen af dem naturligtvis ännu närmare
öf-vertygad om den nya bestämmelse, jag fått för min framtid. Detta
var ett af min lefiiads heliga ögonblick. Det var en solstråle ifrån
himmelen, som hastigt genombröt min själ och spridde kraft ocb mod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
