Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom Lela min förfallna varelse. Jag uppfattade nämligen min
befordran såsom en kallelse ifrån försynen att träda i culturens tjeust,
och det torde väl vara få, som vid 26 års ålder fått så tydligt som
jag emottaga en sådan. Jag kallades nämligen att i ett fremmande
land, der medicinens studium var i förfall, träda i spetsen för dess
vård och för detta betydelserika culturområde framkalla ungdomens
kärlek och vetenskapsidkarenas aktning. En friare ställning för
nit-full verksamhet, än jag då fick, kan ingen vänta eller begära. Min
första känsla var derföre tacksamhet emot Gud, och denna
tacksamhet uppsteg till höjden i en bön och ett löfte att vara trogen mina
skyldigheter och min bestämmelse. Jag erfor då, mer än någonsin
annars i min lefnad, den verkliga bönens magt att återupprätta
själens förlamade kraft Jag kände styrka, mod, hopp och glädje
återkomma i mitt inre. Det blef åter dag, der det länge varit en
förfärlig natt Bördan af minnet af min brors död kunde jag väl icke
kasta bort ty jag har burit den genom lifvet, men jag fick kraft
att bära den, såsom det höfves en man, och den har för mig
för-blifvit en sträng varning, som väl icke brutit mitt mod men dock
tuktat mitt öfvermod. Näst till Gud vände sig min tacksamhet
emot det folk, som för den fremmande ynglingen fattat det
förtroende, att det vågade inkalla honom ibland anförarena för vården af
sin ungdoms högsta och ädlaste bildning. Jag lofvade då att
anstränga mina krafter till det yttersta, för att blifva detta förtroende
värdig, och den kallelse, det gifvit mig, trogen i döden. I en
mog-nare ålder förbröt jag mig sedermera emot detta löfte, och ehuru
jag kan säga åtskilligt ej blott till ursäktande utan äfven till
verkligt rättfärdigande af denna förbrytelse, ligger den dock tung öfver
min känsla och förmörkar ej sällan mina tankar. Jag frågar väl
i allmänhet mindre, än det är händelsen med de flesta menniskor,
efter andras omdömen, men rösterna ifrån Finland, som än i dag
tillerkänna mig förtjensten, att der hafva återupprättat medicinens
studium ur dess djupa förfall, och grundlagt den starka och
allvarliga verksamhet, som nu genomgriper det och gör det till den med
den största framgången drifna af de bildningsarter, som nu utgöra
föremål för det Finska universitetets vård, hafva på mig en
underbart tröstande och hugnande verkan, och min kärlek till Finland
har derigenom utväxt till en öfverdrift, som jag är skyldig att
erkänna, såsom i visst afseende klandervärd, ehuru jag vågar påstå,
att dess grund är verkligt ädel, och så djup, att jag icke förmår
öfvervinna den och göra mitt omdöme öfver Finland alldeles fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
