Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån veld. Att jag knnde räcka handen till min Charlotte och
förena mina öden med hennes, utgjorde naturligtvis det ljufvaste
elementet i min glädje, och detta icke blott derföre, att jag
der-igenom väntade mig kärlekens lycka, utan äfven derföre, att jag för
utvecklingen af den character, min framtids bestämmelse fordrade,
kände hehofvet af äktenskapets skola och af en verkligt älskande
qvinnas fortsatta inflytelse. Jag kände detta behof då, ehuru jag
icke lika djupt insåg dess betydelse som nu, sedan jag verkligen
erfarit den mägtiga uppfostringskraft, som är den älskande
qvin-nan gifven af Gud. På eftermiddagen reste jag ut till min
Charlotte och läste upp för henne min fullmagt m. m. och detta var
naturligtvis för oss begge en lycksalig stund. Men i anledning af
min befordran förunnades mig ett ögonblick af en ännu renare,
ädlare och oegennyttigare glädje. Sedan jag besvarat mina Finska
bref och ingifvit min anhållan hos konungen om tillstånd till
öf-verflyttningen, reste jag den 30:de April hem till min far i
Bom-fertuna. Jag blef fördröjd i Enköping, emedan jag måste vänta på
min bror, som der var postmästare. Då vi reste öfver
Tillingeslåt-ten, förekommo mig de rundtomkring brinnande valborgmesseldarne,
såsom hned mig sympathiserande altarlågor, flammande af
tacksamhet, glädje och åt himmelen rigtadt hopp. Vi kommo fram först
sent på natten, men den ofta sömnlöse gubben fick dock redan då
underrättelse om vår hemkomst, och kallade in oss. Efter det vi
helsat på hvarandra och språkat om några småsaker, frågade han
mig: >har du hört något ifrån Finland och är Din sak der ännu
icke afgjord?» »Jo! den är afgjord». — »Det gick väl, såsom jag
befarade, och således åter en motgång?» — »Nej», sade jag, »det har
gått bättre och jag är nu verkligen professor!» Då sammanknäppte
gubben sina händer och tackade Gud med en så innerlig och from
glädje, att mitt hjertas innersta fibrer darrade af deltagande. Att
åt den gamle, genom mångfaldiga motgångar hårdt pröfvade,
mannen hafva förvärfvat denna den oegennyttiga tacksamhetens fromma
glädje, genomträngde min själ med en känsla, som var mera ren
och himlaburen, än till och med deltagandet i min älskarinnas
nyväckta fröjd och hopp.
Efter en i Bomfertuna tillbringad glad dag, återvände jag till
Upsala, för att utarbeta mitt introductionstaL Ifrån att jag under
det förflutna halfäret knappt haft förmåga att sätta fyra rader på
papperet, skref jag då detta tal, de constitutione morborum
universali, med en raskhet, som nu nästan väcker min förundran, och både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
