Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig meddela dem. Sädana meddelanden och bekännelser böra
framför allt vara upprigtiga. Annars tjena de rentaf till ingenting. De
måste vara fria ifrån allt slags tillgjordhet, ifrån hyckleri både af
blygsamhet och af högre aktning för sig sjelf än den man
verkligen har. Da vet att jag icke är rädd för att peka på skuggorna
i mitt inre, då jag verkligen ser dem, men jag anser det
obehörigt att hopdikta sådana och göra sig sämre än man sjelf på fullt
allvar tror. Det är nästan omöjligt att hålla ut med en sådan
fullständig sjelfpröfning, utan att hafva egenkärleken till följeslagare,
om icke till ledare; arbetet blir för tråkigt annars. Man har behof
af denne ledsagares fintlighet, att hitta på värde och förtjenst,
emedan fältet för betraktelsen annars skulle komma att se temligen
ödsligt ut Men man bör ihågkomma att man har en sådan
följeslagare och att således den fullständiga sjelfåskådningen ser
föremålet i en starkare och skönare dager än som kan erbjuda sig åt en
främmande betraktare. Men ehuru man lyssnar till en dylik
varning, bör man dock under medvetandet af att man icke alldeles
kan göra sig fri ifrån de illusioner, som härröra af egenkärlekens
ingifvelse, ärligt tala ut hvad man om sig sjelf tror, ty annars är
hvad man yttrar, icke verklig bekännelse. Till skryt bör man dock
aldrig göra; sig skyldig. Detta består nämligen icke blott uti ett
öfVerskattande af sitt eget värde, utan bufvudsakligen deruti att detta
öfverskattande deijemte är äfven i subjectivt afseende lögn, i det
man både inför sig sjelf och andra ljuger ihop åt sig egenskaper
och dygder, hvilka man med säkerhet vet sig icke äga. Jag vill
således i denna min bekännelse vara ärlig, ehuru jag befarar, att
du der kommer att finna mer af egenkärlekens sjelfuppskattning än
uti något, som jag förut till dig yttrat.
Jag vill dock börja blygsamt nog och sanningen till ära öppet
erkänna en stor och i afseende på den plats jag innehaft
väsendt-ligt nedsättande brist Jag har nämligen i utöfningen af yrket icke
hunnit längre än till medelmåttan. Denna brist är onekligen ganska
väsendtlig, ty man kan med skäl säga, att den practiska
medicinens förnämsta lärareplats, bör innehafvas af en mästare i yrket
och den, som icke är eller gäller såsom sådan, är densamma icke
vuxen. Flere af mina företrädare hafva, hvar och en för sin tid,
hatt mästarens både namn, ställning och inflytelse, såsom det
huf-vudsakligen bör erkännas om Hoffvenius, Rosenstein. Acrel och
Af-zelius i Upsala och om den äldre Haartman i Åbo. Jag vet
värdera ett sådant anseende och inser mycket tydligt, att det för upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
