Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utom erfarit, huru mägtigt enskilda olikartade personligheter kunna
ingripa äfveu uti tänkesättet och’sederna, och för den oveldige
betraktaren af våra häfder framställt det egna, om
national-characte-rens passivitet och föränderlighet temligen starkt vittnande
skådespelet af ett folk, som den ena gången kan tro, det lifvets
egentliga värde ligger i den råa kraftens kämpadatér, och med
euthusi-asm omfatta den på bekostnad af nästan allt annat menskligt
utväxta tapperhetens snart sagdt vidunderliga idealer, — men den
andra åter låta lära sig, att sedernas förfining och umgängets behag
utgöra bildningens högsta mål och sällskapslifvets glada vett den
magt, för hvilken ej blott visheten och skickligheten, utan äfven
ädelheten och dygden böra vika. Vår erfarenhet är således af den
beskaffenhet, att den snarare förvekligar tänkesättet och kulvar dess
manlighet, än tvärtom. För att åter undvika sådana verkningar
deraf och af det förflutna lära äfven det tillkommandes betydelse, samt
hemta kraft att gå dettas fordringar till möte, behötvas allvarliga
ansträngningar. Vi måste betrakta vår historia med oveld och
der-vid, så vidt möjligt är, göra oss fria ifrån egenkärlekens och
natio-nalfåfangans förvillande fördomar; ty i annat fall kunne vi lätt blifva
överväldigade af en sinnesstämning, som, då den uttalar sig, är en
blandning af skryt och klagan, men i sitt inre blott förtviflan, som
drifver att med det förflutnas utsmyckade minnen betäcka en inbillad
vanära, och att i ett emot såväl döda som lefvande ligtadt bittert
klander släcka den harm, betraktelsen af de lidna förlusterna sällan
undgår att väcka.
Sveriges historia, såsom den vanligtvis af dess betraktare
uppfattas, visar ett folk, som, ehuru litet och med mycket inskränkta
materiella tillgångar, dock genom djerfva och segersälla anförare, ej
mindre än genom eget hjeltemod, tillkämpat sig så stora
besittningar, att de i vidd, folkmängd och yttre förmåner en kort tid
utgjorde mer, än utom dem det eröfrande folket sjelft. Men alla
dessa eröfringar hafva, med undantag af dem, hvilka med Sverige
äga naturligt sammanhang, sedermera gått förlorade. Å ena sidan
se vi således i det förflutna lycka, ära och magt, samt å den andra
olycka, förluster och svaghet; och det är just denna sednare sida
som förblifvit: den förra är ej mer. Att denna betraktelse måste
smärta djupt, är naturligt, emedan derutur så lätt och otvunget
utvecklar sig den nedtryckande föreställningen, att Sverige nu är blott
en liten föråldrande återstod af det stora och ärorika det varit förr.
Men hurudan måste den sinnesstämning väl blifva, som genomtränges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
