Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är således icke mer än rättvisa, att erkänna det Norden ännn
i dag bar att tacka Magnus för befrielsen ifrån denna olycka. Men
Sven Ulfsons anhang i Danmark var så stort, att han oaktadt detta
nederlag flera gånger kunde förnya upproret, men blef den ena
gången efter den andra slagen och i alla dessa drabbningar var
Magnus sig lik i öfverlägsen tapperhet och hjeltekraft. Efter det dessa
npprorsrörelser blifvit stillade, har man skäl att anse Magnus för
Nordens mägtigaste konung och Norrige för fullkomligen
ligitime-radt såsom sjelfständigt rike. Det var äfven först under honom,
som den Norrska konungaätten genom äktenskapliga förbindelser
in-forlifvade sig med det öfriga Europas fursteslägter. Hans halfsyster
Clfhild blef nämligen gift med den mägtige Sachsiske Hertigen
Bernhards son Ordulpb och derigenom stammoder för flera än i dag
regerande Europeiska furstehus, hvilka således genom henne
härstamma ifrån Olof den Helige, som var en ättling af Ynglingaätten, och
således kan det sägas, att denna urgamla Svenska konungaslägt,
troligen den äldsta fursteätt i verlden, ännu icke är utdöd.
Men i Norrige hade uppstått en thronpretendent, som var af
annan art än Sven Clfson. Det var nämligen Harald Sigurdson,
Olof den Heliges halfbror. Han var stark, tapper, klok och erfaren,
men tillika herrsklysten och alldeles icke i något afseende
samvetsgrann i de medel, han använde både för att vinna väldet och sedan
att upprätthålla det Det löfte han gifvit sin svärmoder, Drottning
Ingegerd, att icke störa Magnus i besittningen af Norriges
konuuga-döme, bröt han redan före sin ankomst till Norrige och gjorde icke
allenast anspråk på del i detta rike, utan ingick äfven förbund med
upprorsmakaren Sven Ulfson. Den slutliga följden af detta Haralds
anspråk var en nödtvungen, ehuru å Norrmännens sida med stark
ovilja ingången förlikning, genom hvilken det olyckliga systemet af
samkonungar tog sin början. Att emellan tvenne så kraftfulle män,
som Magnus och Harald verkligen voro, en både för dem sjelfva och
för landet skadlig spänning måsto uppkomma, var en nästan
nödvändig följd af detta förhållande. Mörka tankar började i följd deraf
att hvälfva sig i Magni själ, och som han i likhet med sin fader
var en drömmare, antogo hans tankar ej sällan visionens plastiska
och åskådliga gestalt Han drömde derföre, efter det hans sista
sjukdom redan hade börjat, att hans fader besökte honom och sade:
»Du måste antiDgen komma till mig, eller ock lefva länge och blifva
en af de mägtigaste konungar, men då måste du begå en synd som
knappt någonsin kan försonas.» Derpå sade Magnus: »Du må välja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
