Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om universitetsinrättningen - III. Om vetenskapen (1833)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tider, då all vishet, så tbeoretisk, som practisk, icke blott sjelfva
cultens vård, utan äfven lagstiftarens bud, samhällsstyrelsens utöfning,
domarens myndighet, läkarens välgerningar och skaldens sånger voro
till sitt innersta väsende gudsdyrkan; men vi hafve upplefvat en
annan tid, då, om icke gudsförnekelsen hyllas såsom priucip, hvilket
en sträng conseqvens måhända skulle fordra, likväl all positif
betydelse af religionen inom samhället inskränkes till culten sjelf.
Såvida den töckniga dag, som utgör vårt tidehvarf, tros hafva sitt ljus
ifrån begreppet, föreställer man sig religionen såsom klådd i mörker,
såsom nattens drottning, spridande sitt dystra sken blott öfver
graf-varne. Härmed sammanhänger den djupa fördunkliug, hviken sänkt
sig öfver alla de menskliga föreställningar, som utgöra omedelbara
uttryck af idéens kraft. När hafva väl förestållningarne icke blott
om Gud, utan äfven om naturen, om elementerna, om staten, om
ungdomen, om visheten o. s. v. varit dunklare än nu? Huru fattiga
och inskränkta äro icke våra begrepp derom icke blott emot den
rika symboliska åskådningsform, dessa stora idéer fordom ägde, utan
äfven emot sjelfva den bokstafliga betydelsen af flera ibland deras
benämningar? — Men mörkret har trängt ännu djupare.
Förmågan att skilja det goda ifrån det onda är af alla det gudomligas
uttryck inom menniskans varelse det, som längst bibehåller sig och
ej fullkomligt försvinner förr än i vansinnighetens natt; men äfven
till denna förmåga har den förmörkande inflytelsen af tidens
sjelf-viska vishet sträckt sig. Fruktansvärda personifieationer af de
menskliga passionernes högsta stegring hafva såsom glänsande meteorer
genomgått den mörknande tideu, och exemplen af högmodets,
herrsk-lystnadens, blodtörstighetens, vällustbegärets och girighetens
dämoni-ska magt öfver menniskonaturen hafva både uti intensitet och
fre-qvens knappt eftergifvit dem, som förmörka historiens rysligaste
tidehvarf. Men hafva de blifvit träffade af den säkra och afgörande
förkastelsedom, som nödvändigt måste utgå ifrån ett klart
medvetande af det goda och en fast öfvertygelse om dess helighet?
Tvärtom har man betraktat dem såsom dygder, såsom sanna former
af mensklig storhet. Har icke ett konstigt system, att göra
pen-ningebegäret till samfundslifvets herrskande princip, blifvit prisadt,
såsom ett folks högsta förädlingsinedel? — När hafva, lika allmänt
som nu, veklighet och flärd blifvit ansedde såsom den sanna
förädlingens kännetecken? Och när har, i den grad som nu, egoism, 8&
väl i sin förtryckande, som i sin våldsamma och förstörande rigtr
ning, försökt att genom ursurpation af religionens, ordningens, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
