Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaf han i den grad, att han tidigt tann sig föranlåten att bekänna,
det han kände vämjelse för dess torskningssätt. Det var äfveu
tydligt, att sä nästan wäste inträffa; tv det var i afseende på denua
forskning, som bestämmelsen tecknat på hans panna: >aut Cæsar
aut nihil».
Rudbecks practiska åt laderneslandet 02I1 dess förkofran egnade
verksamhet var väl mångsidig men, lindrigast sagd t, ojemn. Man
kan svårligen hos densamma upptäcka någon stor och omfattande
plan. Han grep kraftigt in både i stort och i smått, men hvad
han egentligen uträttade hade blott local betydelse *). En befatt-
kan väl ej med framgång of någon försökas, som icke ä ena sidan för
snillet i allmänhet har en så allvarlig vördnad, att han k»n se dess
förvillelser utan skadeglädjens hån och å den andra är öfvertj*gad, att
Rudbeck var ett verkligt snille, fullt berättigadt till en sådan
betraktarens föidragsamhet.
*) Det vore högst orättvist, att icke erkänna det universitetet i
afseende på sin yttre ställning, sina tillgångar, byggnader o. s. v. har
honom att tacka för ganska mycket. Knappt har nägon för vårt
lärosäte haft en så verkligt varm välvilja som han; men denna kärlek var
smittad af herrsklystnad och han grep derföre in i den acadcmiska
förvaltningen med en häftighet, som emot- honom framkallade mångfaldig
motverkan af afund och annan lumpenhet. Sådana reactioner kunna
nog träda fram ändå, utan att man behöfver genom sjelfrådighet reta
dem så mycket som Rudbeck verkligen gjorde. Tvisterna emellan
honom och hans embetsbröder, som utkämpades med Ömsesidig bitterhet,
till och med genom verkliga och långvariga rättegångar, utgöra ett
mindre vackert capitel i universitetets historia. Om i afseende på dessa
tvister Rudbeck icke är utan fel, fuller dock den mörkaste skuggan på
hans motståndare; och den tillsägelse dessa af en högre embetsman,
“hvars höga nåde de troinnerligen solliciteradeu att dem i deras
perse-cutionsifver understödja: Ju mindre I kunnen träta, gode herrar, ju
bättre hafven I och ju bättre går eder i hand-, var ganska pas>ande.
Universitetscancellcren, M. G. de la Gardie, nödgades tvenne gånger för
dessa tvisters skull resa till Upsala. Vid ett af dessa tillföllen höll
han uti consistorium t ill dess samtliga ledamöter ett ganska allvarligt,
men tillika mildt och faderligt tal, uti hvilket han bland annat yttrade:
*P& min saliglu t kan jag gifva Rudbeck det vittnesbörd, att jag icke
hos honom funnit någon arghet en eller annan illa att utföra ––––“I ve-
ten kanske icke, hvnd afund han en och annorstädes i hofvet på sig
dragit, för det han sökt academiens bästa, men jag vet det.“ —
Rudbecks ställning vid universitetet var således högst obehaglig. Dock
omtalar man några bland professorerna, såsom honom innerligt tillgifna
vänner, ibland hvilka i synnerhet Hoffvenius och Werelius nämnas.
Ibland mängden tyckes han hafva gällt såsom en främling, såsom ett
underbart väsende, med hvilket man icke kunde komma på treflig fot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
