Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen bidraga till de sk&kningar, hvilka nn hotande genomtränga
samhällets lif och ordning, öfverensstä/nma de likväl deruti med
hvarandra, att de antaga den materiella eller kroppsliga sidan af
menniskans varelse, såsom den högsta och positiva. I afseende åter
på menniskans andliga sida gäller hos mängden den meningen högst
att när menniskan får göra hvad hon vill, gör hon rätt, och når
hon får tala, hvad hon tycker, talar hon klokt Man medgifver
väl standom, att förvillelser någon gång äro möjliga, men det inre
correctiv, hvarpå man emot dessa egentligen hoppas, består icke uti
tron eller samvetet eller det medvetande af det eviga och positiva,
som i förnuftet har sin högta utvecklingsform, emedan dessa
föreställningar vanligen äro antiqverade, utan tvertom i något som man
kallar instinct och detta ord utgör, såsom bekant den psychologiska
benämningen af de drifter och böjelser, som anses omedelbart hafva
sin grund i den kroppsliga lifsprocessens reflecterade verksamhet
Det excessiva uppfostringsnit, som utmärker vår tid, bär väl
skepnaden af allvarlig och kärleksfull vård om själens bildning; men det
torde dock i sjelfva verket vara motsatsen af hvad det synes. Det
saknar nämligen den vördnad för lifvets positivitet som bör utgöra
sjelfva principen i all vård och, uppfattande själens utvecklingskraft
såsom blott receptivitet för det traditionella, för hvars meddelande
undervisningen är organ, har det ådragit sig den icke orättvisa
beskyllningen. att vilja åstadkomma en undervisning utan verklig
uppfostran. Oupphörligt fortgående i en tendens, hvilken det sjelft
kallar realistisk, åsyftar det, att genom den hopade massan af
empiriska kunskaper kufva och förlama själens egentliga grundkratter.
Uti alla dessa rigtningar uttalar sig således på det mest
omisskänneliga sätt öfverväldet af den vetenskapliga åsigt, som kallas
materialism och livars princip består i erkännandet af materiens
ursprunglighet, oförgånglighet och positivitet Om åter denna
verlds-åsigt conseqvent utvecklas, så att derutur omsider uppkommer en
stark, tydlig och för alla begriplig och klar practisk princip, kan
denna ej blifva någon annan, än den som iunehålles i den
åberopade lärde mannens förlöjligade ord: »Man måste framför allt sköta
sin kropp. Allt annat är ändå förgängligt»
Ur detta den herrskande verldsåsigtens practiska resultat utgår
åter omedelbart till mediciner» uppmaningen att öfvertaga
anförare-skapet för culturens vård; men icke en gång denna uppmaning har
medicinen förmått åtlyda. Utan hon är nu, såsom hon i hela den
nyare tiden varit, utestängd eller måhända rättare, af brist på in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
