Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höljd som den är och nästan qväfd af de sammanhopade meningarnes
massa. Den öfvertygelse, som under detta sökande utvecklat sig, är
förbund I vetenskapligt medicinskt afseende, utgör uppfattningen af
feberprocessens factum, och den dermed innerligt sammanhftngande in*
sigten uti de critiska symptomernas betydelse, hufvudsaken. Denna
uppfattning utgör något så verkligen stort, att den genom tiderna fortfarit
att vara pathologiens kärna och utgångspunkt, och ända till våra dagar
förmått uthärda sjelfklokhetens oräkneliga angrepp. Det måste dock
medgifvas, att i denna märkvärdiga feberlära, sammanfattningen af
reaction och ens under samma begrepp., samt försummelsen att göra
skillnad emellan förberedande och afgörande cris, äro brister, som tillhört,
den ifrfin början. Det är dock icke denna nosographiska eller
patholo-giska förtjenst, som utgör grunden för Hippocrates’s genom seklernas
omvexlingar fortlefvande ära; ty denna grund är af djupare och verkligt
mystisk art. Han sade nämligen., att läkaren skall vara naturens eller
lifvets tjenare eller organ, derigenom utrustas med dess kraft, eller så
införlifva sig med denna, att han blir delaktig af den gudomliga
verksamhet, som både upprätthåller ooh återställer lifvet — lao&foc.
Denna tanke är sublim, idealisk, till och med prophe^isk, emedan den
innehåller den djupa aning om mensklighetens regeneration, som är det
väsentliga uti den prophetiska verldsåskådningens vishet. Han är derföre
medicinens icke blott grundläggare, utan prophet, och såsom sådan går hans
ande fram genom läkarekonstens häfder, oförstådd men vördad och underbart
mägtig. De märkvärdiga orden i början af första aforismen: alifvet är
kort, men konsten långw, innehåller en prophetia, som till och med
gäller om honom sjelf. Hans jordiska lefnadslopp uppnådde, såsom det
säges, nfigra och åttio fir; men det andliga lif, genom hvilket han varit
läkarekonstens inflytelserike mästare, bar redan räckt i två och tjugu
århundraden, och skall sannolikt räcka ännu länge, sedan stormen hviner
öfver våra förgätna grafvar.
7) Ehuru Sydenham såsom nosograph och patbolog var fjettrad af
den crislärans för långt drifna utvidgning, i följd hvaraf den innefattade
äfven det deuteropathiska, hvilket, om man skulle vara consequent,
således måste för behandlingen vara ett “noli me tangercw, frigjorde han
sig dock såsom therapeut fullkomligt derifrån, och uppställde der,
med en öfverträflfando både fri och skarp blick det deuteropathiska
såsom hufvudföremål för läkarens behandling. Genom de tvenne
metho-der, som i följd deraf hafva honom till sin grundläggare, den
antiphlo-gistiska och den sedativa, gaf han åt medicinen en praetisk betydelse,
vida öfver jemförelse med den, hvilken den förut ägde. Hans
efterföljare uppfattade dock i allmänhet blott den enA af dessa methoder, den
antiphlogistiska, och dref dess bruk ej sällan till en ensidig öfverdrift.
Den sedativa åter, hviiken hufvudsakligen bestod i bruket af opium och
assa phoetida, har ända till de sednaste tiderna blifvit till ytterlighet
försummad. Det är åter i föreningen af begge methoderna, till inbördes
understöd och ömsesidig modification, som den Sydenhamianska medicinens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
