Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot; flickorna trängdes ivrigast vid landningsplatsen, var
och en tog sin och de, som blevo utan, bildade en sladdrande
häck kring de lyckliga. Pojkarna, alltför lyckliga och alltför
stolta över sin rikedom, tövade inte länge med att hala fram
en eller annan dyrbar present. För kärestan dyrbar i dubbel
måtto - den visade ju att om också främmande länders
skönheter bländat hans ögon, så har dock hans tankar och hjärta
sökt hemmet.
Eneman har, till synes avsiktslöst, närmat sig gruppen.
Men knappt ett enda värdeföremål undgår hans snabba och
skarpa blickar. Till slut blir han dock själv målet för en mycket
ovänlig uppmärksamhet. Utan att låtsa därom drar han sig
dock tillbaka. Då upptäcker han något avsides från de övriga,
Tora och hennes fästman Knut. Han har tagit fram sin present,
en medaljong, öppnar den och visar henne sitt porträtt. Han
hänger medaljongen kring hennes hals. Eneman betraktar
dem och för första gången får hans ansikte ett skimmer
av gott löje. De unga komma nu emot honom hand i hand;
han drar sig något åt sidan men dröjer kvar. Och då Tora
går förbi honom gör han, alltjämt leende, en tafatt handrörelse
upp mot den oformliga »stormen». Flickan kastar en förskräckt
blick på honom och vänder sig bort utan att besvara hans
hälsning. Knut betraktar honom med oförställt förakt.
»Mästermans» leende slocknar långsamt. Visserligen har han - som
den kloke man han är - mottagit sin lön för den goda
gärningen i klingande mynt. Men var han likväl icke värd en
vänlig blick, en hälsning, ett leende?
Han vänder tillbaka hem, ställer om sitt hus, stänger
fönstret, flyttar fågelburen in i den skumma salen, sätter
sig själv vid bordet i kammaren. Han tar upp sin pung och
plockar fram de slantar mutter givit honom. Han fingrar på
dem och grubblar. Så stoppar han dem ånyo i pungen och
hans ansikte återfår sitt vanliga kalla, lugna och föraktfulla
uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
