Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eneman stack handen i västfickan, tog upp de slantar, mutter
givit honom, och räknade upp dem i flickans hand. Vände
sig om och gick. Flickan stod där alltjämt med framräckt hand,
förvirrad. Nu var det kring henne frågorna haglade.
Emellertid får man icke tro, att Samuel Eneman
försummade sitt vinstgivande geschäft. Varje afton i skymningen -
hans kontorstid - krängde han av sig den fina livrocken och
betjänade i skjortärmarna sina kunder. Och ju längre det
led fram mot sommaren, desto talrikare blev hans klientel,
De raska, karska gossar, som stigit i land från lyckoskeppet,
funno nästan alla vägen till hans dörr. Allt annat än karska
smögo de sig fram, kastande förlägna blickar åt höger och
vänster. Ibland följdes ungersvennen av sin käraste som in
i det sista med gråt och klagan kämpade för någon kär klenod.
Men nöden har ingen lag. Kärlekspanterna blevo nu helt
prosaiska ockrarepanter, som vägdes i mästermans förfarna
händer. Alla andra värden än de rent metalliska gned de
händerna bort som en dålig förgyllning och mästermans
underliga och sorgliga museum blev för varje dag allt rikhaltigare.
Kundernas växande antal förvånade honom icke. Han hade
väntat dem, som spindeln väntar flugor en vacker sommardag.
Väntade voro de, och hur många som än kommo, tycktes
mästerman vänta än flera. Och lite emellan frågade han
sina kunder hur deras käcke kamrat, Knut, hade det och
var han tog sitt överflöd på pengar. Svaret blev alltid
detsamma: spel. Nå, det visste mästerman egentligen lika bra
själv. Och varje afton, då han stängde sin port, dröjde han
en stund på tröskeln spejande åt det håll, därifrån Knut
borde komma.
Men en afton, just då spindeln stod så där och spejade
efter den sista och mest efterlängtade flugan, förnam han
ljudet av steg bakom sig. Där stod Tora! För ett ögonblick
tappade Eneman sin lugna mask, såg nästan ut som om han
hade blivit dödsskrämd. Han gjorde en rörelse för att stänga
dörren om sig. I nästa nu var han åter lugn, bjöd flickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
