Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN LÖJTNANTSSPOLING
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förgången var en blodig dag...
Om inte blodig så ansträngande. Somliga har det si,
somliga har så. Somliga få ligga i lador och mugga sin kommis,
andra få bo på herrgårdar. Tvenne ädla räddare ha det nästan
bäst, ty en av de bästa gårdarna, Skurbo, har inbjudit dem.
Dess ägare, brukspatron Schurner, är just ingen gästfri man
men står nu i alla fall själv på trappan och tar fryntligt emot.
Han är en storväxt bred man omkring de sextio. Näsan en
smula platt, kindknotorna utstående, snarast en mongoltyp.
Inte just snarvacker att se på, men som sagt fryntlig, när han
nu välkomnar löjtnant van Loo. Sergeanten får ock en
hälsning, fast blott en nick. Bredvid husherrn står det lilla offret
för krigets vådor. Den nätta dräkten med det lilla förklädet
visar att fröken Mimmi är ställets husa. Brukspatron bjuder
sin gäst stiga in, men då nu sergeanten en smula
underhuggaretafatt gör min av att följa exemplet, säger husets herre
tämligen högdraget och bryskt:
- Mimmi, se till att sergeanten får vad han ska ha.
Det går en sky över sergeantens martialiska ansikte men
den leende Mimmi tör kunna jaga bort molnet.
I den gammaldags herrgårdssalen står bordet präktigt dukat
för tre. En gammal betjänt, skröplig och en smula slö, tycks
ska sköta serveringen. På ett särskilt bord stå en rad
vinbuteljer, som visar att husets herre sannerligen ej är någon
gnidare vad dryckjom beträffar. Bordets tretal kommer van
Loo att gissa att han haft äran göra husets dotters bekantskap.
Hans förmodan framkallar en grimas i gubbansiktet, någonting
mittemellan hånleende och vrede, så brister han i skallande
skratt, och då den allvarliga flickan nu inträder, ropar han:
- Helen, han tror du är min dotter! Tja, tja, så går det,
när en sextioåring gifter sig med en tjuguåring. Och den
muntre åldringen brister åter i skratt, van Loo vet inte riktigt
var han är hemma, hans hälsning på husfrun blir en smula
brydd och hennes ganska stel. Men den muntre gamle skakar
skälmskt finger och fortsätter: Ha, ha, käre löjtnant, ni hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
