Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i beslutsamhet. Morgonens tunga allvar är kanske mer hotfullt
än föregående aftons svallande uppbrusning. Nu spritter han
upp. Hans tillfälle har kommit eller är rättare sagt nära att gå
honom ur händerna. Spelarna på terrassen ha tröttnat och
lämna nu arm kring liv terrassen, i det Fabricio kastar ännu
en forskande blick ned i parken. Genast förbytes tyngden hos
Ruggiero i smidighet. Han bryter sig genom myrtenhäcken för
att taga en ginväg och halvt springer halvt smyger framåt.
Då hör han sitt namn ropas: Ruggiero! Och tvärstannar.
Vänder sig om. Upptäcker i en myrtenalkov Marcelia. Var tog
den beslutsamme domaren, den oblidkelige hämnaren vägen?
I går rådde mor på honom, i dag kärestan - i morgon blir
det kanske - farmor Maruzza. Han blottar huvudet, sätter
sig bredvid henne på bänken, dock ej nära, leker förläget med
hatten; han ser upp på henne och de småle mot varandra.
Åter bliva de allvarliga. De tala om helgonets fest och
Ruggiero säger:
- Ett dåligt varsel!
- Ett dåligt varsel, instämmer Marcelia. Och hon har något
att anförtro honom, en varning. Egentligen är det därför hon
hejdat honom. Hennes far är vred på Tonio, förvaltaren, ja,
han är gramse på hela släkten Potenzano. Varför vet hon icke,
men kanske ha de gjort något orätt och då böra de taga sig
i akt och bättra sig. Ruggiero, som kommit henne litet närmre,
makar sig nu åter till sidan. Han skakar på huvudet och stirrar
surmulet framför sig. Han är en smula trött. Vad tror hon om
hans hedervärda släktingar? Dessutom - var det verkligen
blott för att varna - ? Så kunde hon lika gärna låtit bli att
ropa. - Men nej, det var inte bara för det. Hon hade tänkt
skicka bud på honom. De hade vuxit upp tillsamman, lekt
tillsamman - hon tyckte, att han borde ha ett minne av henne.
Hon trevar fubblande i dräkten och tar fram gåvan, helt enkelt
en medaljong vid en kedja. Vill han bära den på sig, så står
det honom fritt. Medaljongen innehåller visserligen ej någon
amulett, icke ens en helgonbild, blott en miniatyr av henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
