Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i sin portgång. Skräddarfrun lägger armen kring sin lille
mans hals, båda rikta blicken åt samma håll. Åt samma håll
rikta ock skomakaren och hans kvinna blicken, åt samma håll
flickorna, åt samma håll herr Wunderlich, gör en grimas och
försvinner. Människorna i fönstren akta inte längre på gårdens
uppträde som ren avvecklats. De lyssna. De lyssna ej till något
som är dem ovant, snarare till något som de ren äro vana att
njuta av, njuta i stillhet. Skräddarfrun med armen om sin lille
mans hals går åt sitt håll, skomakaren följd av sin hustru åt
sitt. De gå stillsamt och lyssnande. På samma sätt gingo deras
fäder och förfäder till hemmabyns kyrka, stillfärdiga,
lyssnande till kyrkans klockor. Det är ingenting märkvärdigt. Det
är bara någonting vackert, som inte får störas eller förstöras.
Lycklig lott att mänska vara - trots allt...
I ett fönster i andra våningen står en fiolspelare och
trakterar sitt instrument. Hans spel har gjutit olja på vågorna -
märkligare var det inte. Från gården ser man blott hans nacke,
och ryggen med den svarta rocken som blänker nästan som
silverskir. Då stråken föres i stora drag lyser skjortan vit i
armhålan. Synd att kalla honom sprätt. Likväl stirra
flickögonen oavvänt och betaget upp mot honom. Ty han och hans
fiol är bakgårdens poesi.
Nu sticker herr Wunderlich ut huvudet och ropar
förgrymmad på sina elever. De skynda in. Blott två stanna kvar, Sibyl
och Lisbet. Fiolspelaren har hört det vreda ropet och vänder
sig ut mot gården alltjämt spelande. Han ler och nickar åt
dem. De nicka igen, de klappa sakta i händerna, de vinka.
Så springer även Lisbet in. Sibyl dröjer ännu. Mannen där
uppe fortsätter att spela. Men sakta böjer han fram huvudet
och formar munnen till en kyss. Och Sibyl sänker huvudet,
ler, springer in.
Stråken leker, stråken smeker. Fiolspelaren har ett
tacksamt auditorium. I fönstren hänga manfolk och kvinnfolk
stillsamt lyssnande just som de fina åhörarna i en operas loger.
Så fina är de ju inte. Låt vara att syster Fernanda torkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
