Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina och systerns ögon med spetskantad näsduk, så snyter
sig fru skräddare resolut i kjolen och skomakaren breder sig
i fönstret, skjutande undan sin dam på ett mindre
chevalereskt sätt. Tacksamheten är icke mindre för det. Fattigt folk
ha sinne för musik, inte minst för gratismusik. Och för resten
- när violinisten sluter ögonen, förvandlas allt. Bakgården
blir verkligen en konsertsal av första klassen, hans egen så
gott som kala kammare blir en festsmyckad estrad, publik i
gala, applåder, jubel. Han småler och bugar, han aktar sig
att öppna ögonen, han vill drömma drömmen till slut, ty
slutet är allra vackrast. Det finns en ung kvinna i salongen,
en mycket vacker flicka. Vackert klädd också, förstås. Hon kan
till sist inte motstå sina känslor för mästaren, hon springer
upp på estraden, hon slår armarna kring hans hals. Vad heter
hon? Hon heter Sibyl.
Sådan är fantasin på bakgården, men verkligheten
annorlunda. Likväl ha verklighet och fantasi vissa drag gemensamt.
Sibyl står verkligen och lyssnar vid herr Wunderlichs öppna
fönster och hennes hjärta klappar sannolikt lika starkt som
drömflickans. För resten är hon omklädd, iförd en liten
dansösdräkt av enklaste slag. I det stora, kala rummet med dess
väggstänger finns en avdelningsskärm bakom vilken
kamraterna just klä om sig. En efter en slinka de fram som fjärilar
ur en jättepuppa. De sträcka på ben och armar, känna på
musklerna. Och herr Wunderlich kommer ur ett inre rum,
förberedande sig till lektionen vid en ny mugg öl.
På golvet ligger en stor gammal hund. Herr Wunderlich
snävar på honom, en del av det härliga ölet spills, kräket får
en spark och lunkar bort till Lisbet, som tröstar gamlingen.
Herr Wunderlich åter söker tröst hos vackra Sibyl. Han
trycker sina ölfuktiga läppar mot hennes nakna arm. Det
känner hon inte, ty hon är van vid det. Hennes passivitet
uppmuntrar, herr Wunderlich börjar viska kärlekens ord i
hennes öra. Men då blir flickan vred, hon spänner blicken i
honom och utbrister:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
