Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
negressen skall köra ut denne fräcke tiggare, låter han
buketten sakta sjunka och visar sitt spjuveraktiga, maliciösa
ansikte. Han räcker ut tungan åt henne, men då hon ämnar
ge hals, lägger han handen över hennes mun och väser:
- Tig!
Så smyger han på tå bort mot Hortenses våning. Redan vid
anblicken av draperiet i stället för dörren, grips han av en
viss undran. Han hejdas från att gå dit in av upprörda röster,
och han hör Hortense säga:
- Så gå då, min älskade! Gå, gå, gå! Men jag kommer
att följa dig vart du än går! -
Och Jeans röst, som svarar:
- Du glömmer att jag går till min husbonde, herr markis
de Luny, som ädelmodigt lovat att hjälpa sin fattige tjänare.
Roberts hand, som velat skilja draperihalvorna åt, sjunker
sakta, likaså handen med blommorna. Vad han hört är honom
i förstone fullständigt obegripligt. Han står där och småler
på det lite fåniga sätt, som man gör då man plötsligt slungas
in i en situation, vars betydelsefullhet man anar, men icke
förstår. Han vänder sig för att gå, men den bittra sanningens
Medusa-huvud hålles plötsligt upp för hans ögon och han
vänder sig åter mot draperiet, lyssnande som den, vilken lyssnar
till sin egen dom. Han hör Hortense viska:
- Varför tvista? Käraste käre, min käre - säg mig bara -
hur skulle vi kunna skiljas? Och vad betyder för mig Robert?
En feg stackare, som aldrig älskat mig, en vekling, som inte
ens vågade försvara sin hustru.
Vreden fyller Roberts hjärta. Vrede över förräderiet, vrede
därför att han finner hennes beskyllningar överdrivna,
orättvisa, vrede därför att han dock känner att dessa
beskyllningar äga en ödesdiger grund, hans egen bräcklighet. Han
känner sig förkrossad, båda armarna hänga slappt ner i trött
hopplöshet.
Innanför draperiet står Jean rätt hopsjunken av ansvaret
för det beslut han har att fatta. Så säger han fast och lugnt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
